I lördags stod jag färdig i hallen prick 9:40. Funderade intensivt på vad vi skulle göra. Efterssom Sara är gravid blir det nog inte Bungyjump, tänkte jag. Sara kom och Magnus körde ner oss till pendeltåget. Vi åkte in till stan och bytte till tunnelbanan söderut. Vart i he....e skulle vi? Klev av vid Mariatorget och började promenera. Sara stannade då och då för att studera kartan. Jag frågade lite vänligt vart vi skulle, om hon behövde hjälp att hitta eftersom jag hittar bra på söder. Men hon gick inte på den:o) Vi kom fram till en skönhetssalong (vilket var en av mina misstankar) och till min stora glädje var det snygga naglar vi skulle få båda två. Min svägerska Tessans goda vän äger salongen, det var därför kosan styrdes just dit. Vi hade det supertrevligt, två vänner som får sina naglar fixade. Otroligt mysigt och något man gör alldeles för sällan. Ändring på det;o) Det var kallt på vägen hem, men inte fasen ville vi ha vantar på oss, var ju tvungna att beundra våra naglar.
Det enda jag fick veta om vad som skulle hända när vi kom hem var att vi skulle ut och äta med familjen. Jag blev smått upprörd över att Sara, Alex och Celine inte var medbjudna, men tänkte att vi ses väl imorgon (söndag) då det är självaste födelsedagen. Så fort jag kom hem sa Magnus att Elvin hade 39,6 graders feber. HAHAHA, kul skämt svarade jag. Det gick jag inte på. Trodde så klart direkt att det ingick i deras överaskningssplaner att lura mig med att Elvin blivit sjuk. Gissa om jag skämdes när jag kom in i vardagsrummet och Elvin glödhet låg och sov brevid en uppklädd morfar i soffan. Sprang upp på övervåningen för att rota fram alvedon till Elvin. Då hör jag plötsligt konstiga ljud utanför huset, samt min mamma som vrålar: JENNY!! KOM NER NUUUUU! Jag tog trappan ner i tre steg, trodde att det brann eller att tredje världskriget brutit ut.
En smått förvirrad 40-åring upptäckte att det inte var ett världskrig ute, däremot ca 40 personer, släktingar och vänner, som sjunger Ja må hon leva för hela grannskapet. Jag fattade ingenting. Började till och med svammla över att vi ska ju ut och äta, vart ska alla ta vägen då? Klassiska överasknings-symptom, man börjar tänka på praktiska och helt oväsentliga saker.
Jag var nog chokad i närmare en halvtimme. Det ramlade in underbara människor i vårt hus. Halllen blev fullproppad av skor och jackor. Det var kramar, grattis och famnen full av blommor. I köket, från ingenstans, dukades det upp en stor buffé av mat som flera hjälpts åt med att laga. Sen dukades det upp en massa hembakat. Jag fattade fortfarande ingenting. Minglade runt i mitt eget hus med kortslutning i hjärnan, men otroligt glad! Andra tog verkligen hand om allt! Jag var som en gäst i mitt eget hem. Gick ut i köket och frågade: Ursäkta, var finns det bestick? Vart slänger man skräpet? Eftersom jag glömt fråga om jag får lägga ut bilder på bloggen så får ni stå ut med egobilder på mig;)
Efter allt svullande av godsaker fick jag min present. På en tapetrulle stod alla namnen på de om bidragit. Jag fick en personal shopper på Åhlens. Det har jag drömt om länge.
Här har jag precis fått veta summan de samlat in. Närmare 10 000 kr!!!!!!!!!! Tro fan att jag bröt ihop. Fattta att jag ska få handla kläder med hjälp av en personal shopper för närmare 10 000 kr, det är som en dröm. Jag satt där och kände mig som Julia Roberts i Pretty Woman. Har en inbokad tid i november, Tessan, Fia och Sara följer med mig. Sen kommer det ett mannekänginlägg där jag visar det jag köpt.
Efter att ha gråtit och snörvlat fortsatte jag mitt mingel, njöt av varje sekund. Hann inte ens klä upp mig för dagen (bytte bara till en mindre varm tröja), men det gjorde faktiskt detsamma. Alla som var här var så snygga och välklädda att det jämnade ut sig. Och i november kommer jag vara snyggast i kvarteret:)
Inget inlägg utan en bild på min underbara son. När Alvedonen kickade in började Elvin leka med de andra barnen. Det var sammanlagt nio barn på festen och de lekte verkligen hela tiden. Det var ljuvligt att se hur de alla trivdes. Elvin älskar bullar. Han åt mängder av dem. Vid flera tillfällen såg man en liten hand på andra sidan fikabordet, leta sig uppåt, hitta en bulle, försvinna bakom bordet och en nöjd Elvin som spatserade därifrån. Det låg små bullbitar lite här och var i huset som han sen gick runt och plockade och åt.
Jag hade världens bästa 40-årskalas, kunde inte ha önskat mig den annorlunda. Saknade så klart de som inte kunde komma, men man kan ju inte få allt;o)