Jag har en menscykel på ca 21-30 dagar, adrig färre, aldrig fler. Då är det inte konstigt att man börjar undra när det drar ut till dag 31, 32, 33....
Jag berättade för Magnus och vi började prata om det faktum att jag kanske är gravid. Och om vi skulle få ett barn till, vad händer då? Herregud, vi kan ju inte få barn. Tillhör vi de paren som mirakulöst blir spontant gravida efter flera års barnlöshet och ivf? Började till och med känna rädsla. För om jag är med barn, tänk om något är fel med barnet.....jag fyller ju 40 år om bara några dagar. Men allt eftersom dagarna gick började vi känna en pirrig längtan. Va fan, tänk om vi skulle få ett syskon till Elvin i alla fall!! Kändes som en skänk från ovan, som att vårt accepterande av att bara vara vi tre ledde till att universum ville ge oss en familjemedlem till. Både Magnus och jag gick runt och kände oss lite smått förvirrade, rädda, glada, förväntansfulla på en och samma gång.
Eftersom jag bara är människa, kan jag inte stänga av tankarna, det är helt omöjligt. Kändes så starkt att något var på gång, så jag åkte och köpte ett graviditetstest. Det stod att testet fungerar upp till fyra dagar innan beräknad mens. Skakade så mycket att jag knappt fick upp förpackningen. Slutade med att jag bet och slet bort den sega plasten som ett frustrerat rovdjur. De minuter jag väntade på resultatet var faktist värre än när vi testade positivt med Elvin (för då visste jag redan att jag var gravid även om det var helt overkligt). När jag gick in i badrummet var där bara ett streck, inget plus, inte gravid. Kunde ana ett svagt streck i plusset, men det var nog mest önsketänkande. Fortfarande ingen mens, så jag bestämde mig för att testa igen på måndag (för två dagar sen).
Gick faktiskt runt och kände mig lite fånigt lycklig. Magnus började också, trots rädslan, känna en längtan efter ett till barn. Kom på mig själv med att stirra och le fånigt när jag såg andra bebisar. För även om vi är otroligt nöjda med att vara tre i vår familj, tänds ju så klart hoppet om ett syskon när mensen helt plötsligt får för sig att vägra komma.
Hoppet som tänts, grusades så klart med hull och hår. Mensen kom med besked i söndags på dag 34. Men nu vet vi och det är bättre att veta än att inte göra det. Vi kände både besvikelse och lättnad i en salig röra. Det blir Elvin, Magnus och jag. Men det känns faktiskt jättebra, det är fantastiskt att vi har en son som är så underbar som Elvin. Vi är inställda på att vara tre och känner inget annat än glädje för det. Blir bara så förbannad på min kropp som ska spela en jävligt taskiga spratt, för då sätts ju kugghjulen i huvudet i spinn. Och det är inte schysst.
Eller börjar jag komma i klimakteriet?? Blir ju trots allt lastgammal vilken dag som helst...