Kärnfamiljen

I väntan på ny blogg fortsätter jag att skriva här. Min lust att blogga försvann under sommaren och har inte riktigt kommit tillbaka förrän nu. Det beror nog på att bloggen idag inte riktigt är där jag själv befinner mig. Självklart har vi drömt om ett syskon till Elvin, men det kommer med största sannolikhet inte att bli så. Vi har inte råd och jag blir inte direkt yngre. Vill på nåt sätt gå vidare med mitt liv och inte fastna i bitterhet över att saker och ting inte blev som jag planerade som naiv 20-åring. Vi har kommit till en punkt där vi accepterat att det inte kommer bo ett fotbollslag i vårt hus, däremot Magnus, jag och världens mest fantastiska Elvin. Så mitt liv präglas inte av barnlängtan längre, Elvin är den största gåvan och jag är så otroligt tacksam för att han är min och Magnus son. Jag är så less på att en kärnfamilj promt måste bestå av mamma, pappa och två välartade barn, helst ett av varje kön (så klart). Det är faktist så. Har man inga barn får man alltid frågan om det inte är dags att sätta igång med lilla barnverkstan snart (och lite fniss fniss på det).  Knappt har första barnet tagit sina första steg innan omgivningen (fortfarande fnissigt) frågar om det inte är dags för ett syskon snart. Och där slutar det. För när så andra barnet ser dagens ljus är omgivningen nöjda. För nu är allt som det ska. Mamma, pappa och två barn (men det var ju synd att det blev två flickor eller två pojkar, hade ju varit så rooooligt med en av varje). I de fallen kanske frågan om ett tredje barn dyker upp, bara för att få av båda könen. I annat fall om tvåbarnsföräldrarna berättar att de väntar sitt tredje barn blir omgivningen nästan lite osäkra. Jaha, hoppsan, ojdå, ska ni ha EN TILL? Räcker det inte med två. Suck och stånk och stön för människor som inte kan acceptera att alla inte får prick två barn. 

Nu är det ju även så att jag faktiskt gläds med alla er som har alltifrån ett barn till ett helt fotbollslag, så missförstå mig rätt. Alla fantastiska barn är välkomna till världen. Men jag vill visa lite eftertanke för att allt inte är så självklart som vi kunde önska. Till alla er mina underbara vänner som kämpar med att bli gravida. Jag kommer följa er och stötta, gråta och skratta tillsammans i mot- och medgångar och alltid finnas för er! Ni fanns för mig när jag mådde skit över barnlösheten och det är jag så enormt tacksam över. Ni är ovärderliga för mig<3

Sommaren 2011 förde med sig många nya roliga erfarenheter. Elvin har kört gräsklippare, traktor och flygit på sin första semesterresa. Hans språkutveckling har verkligen exploderat, Elvin har ett ordförråd på säkert 60-70 ord. Han sätter oftare ihop två ord till mening. Väldigt intresserad av mitt och ditt. Kvällsrutinerna som varit tuffa länge är numera en dröm. Han skuttar själv upp i sin säng på kvällarna. Man stoppar om, pussar honom och säger god natt. Går ut ur rummet och ner till undervåningen. Elvin ligger vaken en stund och snackar lite och vips sover han! Han har börjat med gosedjur, vill gärna ha en nalle och en Kalle Anka när han ska sova. Napp är inte lika noga. Han kissar ofta på pottan, det tycker han är väldigt roligt, vill gärna tömma pottan själv i toan och spola:o) Det enda tråkiga är att Elvin ofta är sjuk. Men jag får se det som att han bygger upp ett sjuhelsikes immunförsvar:) Han är ofta snorig och förkyld och i maj hade han fruktansvärd magsjuka, den fjärde inom loppet av sju månader. Det är en trend jag gärna ser bryts.

Midsommarafton, mitt i sommaren med den sköna vetskapen att resten av sommaren ligger framför en. Vi firade vid Görvälns slott med våra vänner, därefter grillning och mys hemma hos oss. Det var en sån sabla trevlig midsommarafton att vi nog kommer köra det här konceptet som en tradition framöver.

Elvin tog sin första flygtur med ro. Resan till Montenegro tog ca 3 timmar. 30 minuter innan landning slockade han som ett ljus i ösregn. Bar honom i stekhet sol från planet in i terminalen. Elvin sov fortfarande. Han vaknade i mitt knä, vid bagagebandet och var allmänt undrande över var fasen han var någonstans.

Äntligen framme och på väg till någon trevlig restaurang.

De bästa killarna i universum.

Familjen Havenro spatserar utmed strandpromenaden och njuter av sin första utlandsresa ihop.

De här två gullungarna älskar verkligen varandra.

Knoll och Tott...

Far och son promenerar från Budva till Becici. Magnus har bränt vaderna, samt skadat foten. Vi fick uppsöka läkare i Budva, sen var det direkt från Arlanda till Danderyd och därefter ytterligare ett besök veckan efter i Falkenberg. Det spekulerades i allt i från överansträngning till gikt.

Det här var den utstyrsel ungarna för det mesta sprang runt i, de drog allas uppmärksamhet till sig när de hand i hand sprang runt i sina badkläder. Inte ett enda barn utöver våra var täckta i solen, helt galet!!! Vi såg många många barn, ljusa i hyn som hade bränt sig.

Inte nog med att de bara sprang omkring. Överallt dunkade poppig musik ur stora högtalare. Elvin och Celine stannade flera gånger och dansade rumporna av sig. Vid ett tillfälle stod flera människor runt dem, tittade och skrattade hjärtligt. Våra ungar gjorde succé.

Min vackra son.

Mor och son väntar på maten på en fiskrestaurang. Personalen kommer ut med firrarna på ett stort fat så man får välja vilka man vill äta. De tillagar och kommer ut med dem, filear och lägger upp på våra tallrikar med smarriga tillbehör. Behöver jag säga att det smakade himelskt?

Efter en härlig vecka i Montenegro åkte vill till mormor och morfar i Falkenberg. Elvin körde gräsklippare....

...och traktor. Han stod med sina hörselkåpor på dagarna och sa: taktoo, taktoo, taktoo (han ville gärna åka hela tiden med morfar).

Promenad med mormor över ägorna. 

Elvin och Emil i djupt samförstånd;)

Det blev så klart även en tripp till farmor och farfar i Mariefred. Vi åkte till Taxinge slott och fikade massa gott. Elvin fick en buss av farmor som han blev saligt glad över. 

Pappas bandage till foten blev ett väldigt roligt bandage till Elvin.