16. september 2010 21:45
Fick nattblöjor från Pampers med posten som jag provade i natt. När Elvin vaknade imorse var han så trött så trött. La honom brevid mig i sängen, men han kom inte till ro. Då kände jag att han var blöt, den jävla blöjan höll ju inte tätt. Har aldrig varit ett fan av Pampers men ville ge de en chans. Fick gå upp medan spöregnet vräkte utanför. En så där morgon när man bara vill somna om med sin underbara familj. Elvin låg och gnydde på skötbordet när jag bytte på honom och gnuggade sig i ögonen. Men han piggnade till och var klarvaken lagom när jag var färdig, det var bara att gå ner i köket och fixa frulle.
Handlade idag. När vi kom hem råkade jag klämma Elvins ena finger i dörren. Han gallskrek. Fingret svullnade. Jag dog en smula då mitt hjärta brast. Magnus som jobbade hemma idag sprang in med en gråtande Elvin på toa och sköljde hans finger under kallt vatten. Då blev han tyst och började tom babbla och skratta. Sen pussade jag på honom säkert en miljon gånger, tills han såg mer besvärad ut än glad;o) Tur att barn är så mjuka, deras skråmor läker snabbt som attan. Fingret störde honom inte alls efter bara en liten stund.
Elvin har börjat äta mer hemlagad mat med större bitar som han gärna äter själv med fingrarna. När han börjar bli mätt tar han matbitar en efter en, släpper ner på golvet, varpå han hänger över kanten och tittar ner för att se vart de landar. Han pressar även gärna in matbitar mellan sin stol och bordskanten. Jätteroligt! Har dåligt samvete över att jag inte lagar mat varje dag till honom, blir mycket burkmat fortfarande. Men nu när fler gaddar är på gång och han kan börja äta större bitar så får jag banne mig ta mig i kragen och svänga ihop lite gourmetmat till honom.
Numera får man plasta in barnet vid måltider för att hindra tvättmaskinen att gå varm dygnet runt.
Att äta själv är ju galet kul!!
Så fort han får chansen tar Elvin gärna en tur i trappan. Magnus pratar i telefon med en kollega och hjälper till samtidigt.
Något oskarp men underbar bild på en lycklig Elvin.
Jag vet att Elvin kommer göra sig mer illa under sin uppväxt. Han kommer cykla omkull, ramla ner från äppelträd, snubbla, halka, kanske slåss. Så jag får nog ta och kamma till mig lite och inte vara så blödig. Men än så länge har jag inte visat Elvin mitt ynkliga ansikte när han gör illa sig. Jag ler och är lugn, kramar och pussar honom (medan mitt hjärta brister inombords över att han gör sig illa). Han gråter aldrig länge. Blir glad snabbt. Så nåt rätt gör vi nog. Vi känner båda att han är ett tryggt barn. Men det där jäkla samvetet spökar i min hjärna lite då och då, antar att det är en mammas lott här i livet. Någon som känner igen sig kanske? Please;o)
Avslutar mitt inlägg med något helt annat. En säng mitt i vardagsrummet är inte så dumt om man frågar min son och min man.
[youtube:Qb4IeHNr2F4]