25. augusti 2010 23:53
Vi sitter här mittemot varandra vid köksbordet, radion på låg volym i köksfönstret. Elvin däckade vid 19. Han har haft en jobbig dag med mycket gråt, förmodligen tänder i överkäken på gång för han är svullen där. Vi sitter med varsin laptop framför oss. Tittar upp ibland och växlar några ord, för att sen dyka ner med näsorna bakom våra respektive skärmar igen. Jag läser ikapp en blogg från början, som griper tag i mig, skriven av Joanna (se länk till höger), som jag träffade på bloggträffen. Magnus tittar plötsligt upp och säger:
- Har du tänkt på att det här kan vara sista kvällen vi någonsin sitter så här i det här köket och bara "är" tillsammans?
Då slog det mig att den här lägenheten faktiskt betyder massor av olika saker för mig. Det var i den här lägenheten vår IVF-resa började på riktigt. Jag satt vid det här köksbordet, på precis den här platsen, skakande som ett asplöv av nervositet inför vår första ÄP. Det var i september 2008. Vid samma köksbord gav jag vår son middag idag. Livets vägar äro outgrundliga. Känner mig så ödmjuk inför det otroliga att vi faktiskt lyckades, efter fyra års försök, få vår son. Hur hade vi mått idag om vi varit inne på vårt 6:e IVF-försök, precis som Joanna? Känner mig vemodig och känslosam. Har flera ivf-systrar som jag inget hellre önskar än att de ska få sina plus på stickan.
Drömde, eller snarare tog för givet, när jag var runt 20 år att innan jag fyllde 30 skulle jag ha minst två barn. Som att det gick att beställa det så. När jag närmade mig 30 fick det bli minst två barn innan 35. När jag var 35 började det bli svettigt. Det kanske inte blir något barn! Det visade sig ju i alla fall som en kalldusch att det inte gick att beställa så som jag naivt hade trott när jag var 20. Har alltid önskat mig minst två barn, då jag själv växte upp utan syskon. Men har för länge sen insett att får jag ett barn ska jag vara otroligt tacksam. Idag har jag ett barn. Och jag är otroligt tacksam. Om Elvin aldrig får några syskon tror jag ändå att han kan bli lycklig. Jag växte upp till en lycklig vuxen och har idag bonussyskon. Finns inga bevis för att syskon är ett måste för att bli lycklig. Lika mycket som jag kräktes på frågan före våra IVF-försök: När ska ni skaffa barn?...blir jag trött på frågan: När kommer det ett syskon? Inte fan vet jag. Även de som vet att vi är ofrivilligt barnlösa och inte kan få barn utan medicinsk hjälp, tror att nu när vi har ett barn borde ju naturen sköta resten. För nu är vi ju så aaaavslappnade att vi borde bli på smällen direkt. Suck! Orkar inte ens säga något i de lägerna. Nickar lite och ler lamt och byter ämne om jag kan. Folk får gärna prata om det, men jag skulle önska att de tänkte lite innan de ploppar ur sig ogenomtänkta kommentarer. Självklart skulle det vara underbart att ge Elvin ett syskon och jag har full respekt för de som kämpar för syskon. Men jag är snart 39 bast, hur bra kvalitet har mina ägg? När vi gjorde vår första IVF, då var jag 37, min läkare sa att åldern på mina äggblåsor och ägg däremot var 40+. De lär ju inte vara yngre nu direkt. Det är faktiskt inget fel i att "bara" ha ett barn. Det är sådana förväntningar från samhället och omgivningen att man ska ha MINST två. Det finns de som skulle ge allt de har för att få ett barn, endast ett barn. Jag tänker på alla dem, för jag vet hur det känns att vara där, barnlös och känna hoppet rinna mellan fingrarna. MEN hoppet är ju, som bekant, det sista som överger en. Jag är säker som fan att mina IVF-systrar kommer få sina efterlängtade plus med efterföljande bebisar. Vi med barn lovade på bloggträffen att massera fötterna på våra gravida vänner nästa bloggträff i vår. I en rättvis värld måste det bara bli så.