Tänkte prata lite om Elvins sömn, den är inte på topplistan just nu. Vill skriva om det för att själv kunna gå tillbaka och läsa om det skulle behövas. Men jag börjar med att berätta att jädrans vad jag har fått massor gjort här hemma. Min före detta kollega Kerstin var här igår, hon tog ut Elvin på en tvåtimmarstur. Under den tiden sprang jag runt som en Duracellkanin, packade kartonger, tvättade, skurade toan (man kan ju inte bo i en svinstia bara för att man snart ska flytta), rensade bland kläder, tömde flera skåp. Pinal efter pinal åkte graciöst ner i flyttkartonger som till slut tornade upp sig som ett gigantiskt berg. När Elvin och Kerstin kom tillbaka hade hon köpt en present till Elvin, en legogubbe och en legogris som Elvin glatt tuggade på. Tack vare Kerstin åkte halva bohaget ner i kartonger.
Idag träffade jag Alexandra, vi var ute ca tre timmar med promenad och...OCH mina damer och herrar. Första sushin på nästan två år!!! Jag älskar verkligen sushi, men var inte sugen på det under hela graviditeten och sen har det bara inte blivit av.
Hiiiiimmelriiiiket!
Sen knatade vi på en rejäl runda. Elvin var på sitt bästa humör alla tre timmar.
Han gillade nog att se annat än flyttkartonger.
Rätt var det är när vi knatar med skog på vardera sidor, vrålar Alexandra mitt i en mening: ÅÅÅÅHHHH KOLLA VILKA STORA KARL JOHANSVAMPAR!!! Också rusar hon ner i diket och ställer sig dubbelvikt.
Stora var dem och glad var Alexandra, men sen såg vi att de var mögliga så hon fick helt enkelt slänga tillbaka dem och gå vidare svamplös....
Elvin somnade och sov i över en timme som en stock medan vi gick långrundan. När vi kom tillbaka till civilisationen kom helt plötsligt en civilare med blåljuset på i hög fart.
- De kommer hitåt, sa Alexandra Håll för öronen!!!
Lydig som jag är var jag precis på väg att hålla för mina öron, innan jag kom på. Nej, inte mina öron. Elvins öron för bövelen, Elvins öron, han sover ju!
Samtidigt dök vi ner i vagnen....Elvin hade redan hunnit vakna, men hans öron skonades i alla fall. Ena snuten i bilen, tittade på oss som om han ville be om ursäkt för att störa friden där jag stod med röven i vädret med huvudet under suffletten. Sen skrattade så vi höll på att storkna, åt att jag skulle hålla för mina öron på Alexandras uppmaning, när hon så klart tänkte på min son....tur att någon av oss kan tänka.
Lite lagom nonchalant kom vi hem igen.
Elvin sömn. Som jag nämnt har vi fått börja på ruta ett igen. Han formligen gallskriker. Har känt mig så maktlös. Men igår kom jag plötsligt på hur jag gjorde när Elvin var spädbarn. Jag använde ett vyssjande ljud som jag upprepade om och om igen. Det hjälpte då. Kanske skulle testa det igen tänkte jag, har inget att förlora. Började igår efter att försökt få honom att somna i ca 15 minuter. Gick in i rummet, la ner honom, stoppade in nappen samtidigt som jag vyssjade. Klappade honom på magen och över pannan. Slutade klappa honom men fortsatte vyssja. Backade sakta sakta ett steg i taget, vyssjandes. Gick ut ur rummet, han såg mig fortfarande, jag vyssjade, han var tyst. Men efter någon minut började han gråta igen, ställde sig upp i sängen. Jag började om igen. Om igen. Om igen. Tllslut stod jag i dörröppningen, han tittade på mig, jag slutade vyssja. Vi tittade bara på varandra. Då suckade han och vände ryggen mot mig och somnade. Jag blev överlycklig. Sprang genast till Magnus och berättade. Han hade glömt att vi gjorde så när Elvin var spädbarn och ville gärna vara med och kolla när jag nattar honom nästa gång. I går tog det 30 minuter innan han somnade.
Ikväll kom Magnus hem senare, så jag nattade utan observatör. Efter vällingen la jag honom i sin säng. Han reste sig på en gång, kastade nappen och började gråta som snabbt eskalerade i gallskrik. Jag suckade uppgivet med ryggen mot sovrumsdörren som stod på glänt och tänkte att det här kommer aldrig att gå. Vad ska jag göra? Jag kan inte låta mitt barn skrika sig till sömns, det kan omöjligt vara bra. Men om jag lyfter upp honom så vet han ju att det är det som väntar om han gallskriker och det går ju inte. Bestämde mig för att inte gå in förrän gråten lugnar sig (om den gör det). För medan jag stod där tänkte jag att om jag går in när han skriker som mest, blir ju belöningen att jag kommer in i rummet. Går jag istället in när han kanske för endast 10-20 sekunder är lugnare, så blir han ju belönad då istället. Tänkte att en teoretiker måste ju testa sina teorier. Sagt och gjort. Elvin lugnade ner sig men stod fortfarande upp i sängen, jag gick snabbt in igen. La ner honom, in med nappen, vyssjade, gick ut. Han ställde sig, skrek, blev lite lugnare för en kort stund, jag gick in, upprepade allt. Och nu kommer kvällens glädjechock. Ikväll tog det sammanlagt 15 minuter innan han somnade!!! Tror nog att jag har nåt på gång här. Men ska köra vidare i några dagar till innan jag vågar säga om det bara är tillfälligheter eller om det faktiskt fungerar.