Vår älskade son verkar vara inne i den obligatoriska separationsfasen som dyker upp alltifrån när de är 7 till 9 månader. Elvin är ofta lite bökig när han får sin kvällsvälling, men somnar oftast under sista slurken. Vi lägger honom i hans säng, men efter en stund vaknar han och vägrar somna om på ca en till två timmar. Välling får han alltid i vardagsrummet, ingen tv på så klart, utan bara lugn och ro. Vi vill inte att han ska förknippa sängen med mat. Han gråter så fort vi lämnar rummet och blir lugn så fort en av oss, eller helst båda, kommer in i rummet. "Normalt" sett har vi kunnat lägga honom, säga god natt, gå ut ur rummet, han sover. Inga problem.
Vid lunch äter han sämre, endast halva portionen och lite lite frukt till efterrätt. Men han verkar ändå nöjd med det intaget. Till middag däremot äter han oftast mer. Han tycker barnmatsburkarna är okej men han ÄLSKAR min hemlagade mat. Den äter han med hull och hår.
Ikväll la vi honom strax efter 19 och han somnade ca 21. Har googlat en del. Växtvärk får de inte i den här åldern, tänder tror jag inte det är. Det har varit så här i några kvällar nu. Ibland har jag fått lägga oss båda i vår säng, han vill ligga nära nära. Då somnar han. Har försiktigt lagt honom tillbaka i hans säng efter en stund. Har han väl somnat sover han hela natten. Vaknar på morgnarna som en solstråle. Nu ikväll fick vi lyfta upp honom ett par gånger i famnen för han grät så väldigt (Magnus och jag får turas om nu på kvällarna). Vi känner att han behöver extra närhet och då ska han få det också. Han blir lugn då och när man väl lägger ner honom i hans säng igen är han mer avslappnad och kan somna lättare. Likaså när man stryker honom över ryggen, blir han lugn.
I förrgår ammade jag för sista gången. Sorgen är inte lika tung som den var för några veckor sen när jag trappade ner på amningen. I förrgår bet han mig nämligen, inte med flit så klart, men ändå. Det gjorde ganska ont. Han verkar heller inte så intresserad av att ammas längre. Bara de gånger han är väldigt ledsen, som nu ikväll tex. Men jag har nästan ingen mjölk kvar så belsutet att sluta helt känns rätt.
På dagarna är han "som vanligt", glad som en lärka och inte rädd för främlingar, kanske lite reserverad bara.
Den här texten hittade jag angående separationsfasen, intressant, mycket stämmer in på Elvin:
Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak… mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar. Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa).
Vi får helt enkelt rida ut vågen och visa Elvin att vi alltid finns nära honom så han känner sig trygg, utan att bli överbeskyddande.