Efter en stund i vår egna familjebubbla kom Ritva och Yvonne in igen. De grattade och hjälpte mig att få honom till bröstet. Mycket märklig känsla att amma för första gången i sitt liv.
Den obligatoriska brickan med mackor, te, kaffe, champis och Sverigeflaggan kom in. På 3,2 sekunder var mina två mackor bekvämt lagda i min mage. Vi var återigen ensamma i rummet och mös. Man ligger i ca två timmar innan de väger och mäter, det kändes kanon att de gör så. De första timmarna är så viktiga att få tillsammans, att inte rycka bort bebisen på en gång för kontroller. De viktigaste kontrollerna att bebis mår bra gjorde de så fort han kom ut, vilket jag inte ens hann uppfatta. Resten, att väga och mäta, är det ju igen panik med.
Klockan 01:00 ungefär kom Ritva in igen. Magnus var med framme och jag fick agera fotograf som omväxling. Han vägde 3060 g och var 48 cm lång. Perfekt med andra ord:o) Magnus fick sätta på blöja och Landstingets "vackra" kläder. Lilla Stjärnan drunknade i dem. Mössa fanns inte så först fick han även ha kalsonger på huvudet. Det såg vansinnigt roligt ut.
Kolla in dessa kalsonger....de är som stora clownbyxor:o)
Magnus håller sin son för första gången. Vi fick veta att ett rum stod klart åt oss på avd 63 igen. Det kändes bra att få komma tillbaka dit. Min bedövning av epiduralen satt kvar i vänster ben. Ritva och Yvonne pysslade om mig medan Magnus höll i vår son. Fick sys på tre ställen, återigen var det en piss i nilen om man jämför;o) Det är viktigt att kunna kissa efter en förlossning, de kom med en gåstol för att ta mig till toaletten. Men mitt vänstra ben vek sig så jag fick absolut inte lämna rummet på mina egna ben. Istället tog de in en hög "kiss-hink". Yvonne hjälpte mig att sätta mig på den och kissa. Kände mig som en pensionär på minst 100 år. Hjälpte till med att stödja på mitt högra ben och fnissade lite när jag satt och pinka i en hink.
De sa att jag hade fött som en omföderska dvs snabb förlossning. Blev avtorkad så gott det gick och ombytt av mina två barnmorskor. Då jag stod på knä och födde var mina fötter rätt blodiga. Det såg ut som om jag kom direkt från inspelningen av någon av SAW-filmerna. När det väl var dags att bege sig till avd 63 var klockan ca 02:00. Jag var fortfarande bedövad i benet så jag fick göra som i amerikanska filmer. Åka rullstol med bebisen i min famn. Magnus fick släpa alla väskor som en packåsna.
Vi fick ett jättefint familjerum med eget badrum. Lilla Stjärnan lades i den klassiska "kuvös-sängen". Duscha och borsta tänderna var det inte tal om för min del, då jag inte kunde gå. Fick lägga mig bums. Sov sammanlagt i 30 minuter den natten. Vi låg mest båda två och tittade på vårt mirakel och kollade ungefär två gånger i minuten att han andades.
Duschen dagen efter var nog bästa i mitt liv. Skönt att bli av med skräckfilmsutseendet. Mat 4 gånger om dagen, personal som städar rummet varje morgon. En klocka att ringa på dygnet runt om man behöver något. Vem tusan har bråttom hem då? Lärde känna fler par som precis ploppat ut bebisar, plus kära återseenden av de vi träffade dagen innan med sina bebisar. Det blev många erfarenheter att ta del av, vilket gav både mig och Magnus mycket att ta med oss.
Barnläkaren undersökte Lilla Stjärnan den 28 oktober. Det gjordes även ett hörseltest. Det ska vi tillbaka och göra den 16 november igen. Det är så vanligt att bebisar har kvar massa fostervätskor i hörselgångarna att testet blir ofullständigt. Och så även för vår lilla Stjärna på ena örat.
Det var så skönt att vara på BB i tre dagar efter förlossningen. På torsdagen kändes det som att vi var redo att åka hem. Märkliga känsla. Åka hemifrån två personer, och komma hem tre personer tre dagar senare.
Amningen har varit jobbig i början, fick sår och både Lilla Stjärnan och jag var ju nybörjare. Vi åkte till BB för återbesök den 31 oktober och då fick vi otroligt bra hjälp med amningen. Efter det har vi övat och övat och nu går det jättebra. Inga sår längre. Ibland strular det lite, men jag blir inte stressad utan är lugn även om Stjärnan blir frustrerad, så bara inom ett par minuter snuttar han förnöjt de gånger det krånglar. Det är helt underbart att kunna amma sitt barn. Det är mat, närhet och kärlek. Min egen mamma fick ju mjölkstockning och feber redan på BB med mig och fick ligga inne i två veckor, så lite orolig har jag varit att det inte skulle fungera. Men än så länge går det jättebra. Har så mycket mjölk att jag även får handmjölka emellanåt för att det spänner så in i norden av mjölk som vill ut. Det fungerar också kanonbra, har köpt uppsamlingskopp på apoteket som jag använder.
Detta var min berättelse. Och ja, det var värt smärtan, trots att jag ville dö några gånger:o) Det jag var rädd för innan förlossningen var bland annat:
1. Att ligga med smärta i så många timmar
2. Ta epidural
3. Kejsarnsitt
4. Krysta ut bebisens huvud
5. Bli sydd efteråt
Mina svar efter att ha gått igenom en förlossning är:
1. Jag tappade tidsperspektivet helt och hållet. 10 minuter eller 2 timmar - jag hade ingen koll
2. INGET att oroa sig över. Har man ont av värkarna. TA EPIDURAL - himmelriket! Att vara bortdomnad efteråt var inget farligt, det går över inom ett par timmar. Morgonen efter var allt som vanligt igen.
3. Ville ju antingen bli dödad eller sövd så de kunde ta ut honom reservutgången. Med andra ord - vem bryr sig;o) Var totalt obrydd när jag väl låg där.
4. Krystvärkarna var det BÄSTA under hela förlossningen. Det var en urkraft med tydligt mål i sikte. Det är ju finalen, slutspurten, adrenalinkick som heter duga. Fantastiskt och ashäftigt enligt mig. Man krystar bort smärtan.
5. Som sagt, vem bryr sig. Du har en bebis på bröstet som tar all din uppmärksamhet. Gör vad ni vill därnere, bara det blir snyggt;o)
Jag är så jävla stolt som gjord detta. Och jag hyser stor respekt för alla kvinnor som föder mer än ett barn, för det är ett tufft jobb, det ska inte förnekas. Men med VÄRLDENS BÄSTA BELÖNING!