Den 26 oktober vaknade jag av mobillarmet 06:30. Helt ovetande om att jag skulle vara mamma innan dagen var slut. Vi hade båda sovit gott under natten. Kände pirr i magen över att inte veta vad dagen hade att erbjuda. Blev tårögd vid frukostbordet när det plötsligt slog mig att Lilla Stjärnan snart är här. Väckte mamma och sa hej då. Vi skulle ju ändå ses igen om vi skulle bli igångsatta idag för att åka hem och hämta grejer och duscha mm.
På väg till bilen, sista magbilden i vecka 41+1. Var på SÖS vid 8-tiden. Började med CTG, kurvan var perfekt. Sen träffade vi en läkare som gjorde UL för att mäta mängden fostervatten. Det var lite för låg nivå för att låta graviditeten fortskrida. Var öppen 1 cm, men livmodertappen var fortfarande väldigt omogen och bakåtriktad. Hon ville att jag skulle sättas igång inom ett dygn. Vi fick sitta kvar och vänta i hennes rum medan hon åkte upp till förlossningen, samt avdelning 63 där igånsättningar görs, och kollade platstillgång. När hon kom tillbaka sa hon att det fanns plats för mig att sättas igång nu.
- Du menar alltså nu....som i NU, frågade jag lite förvirrat?
- Ja, nu på en gång, svarade läkaren.
- Oj....men vi har ju inga grejer med oss. Trodde vi skulle få åka hem emellan.
Då skrattade läkaren och sa:
- Ibland kommer det hit par som inte ska föda än och har med sig alla saker. Också kommer ni som är planerade för igångsättning och har inte en pryl med er.
När hon la fram det så kunde vi inte låta bli att garva vi också. Men jag var så övertygad om att vi skulle få åka hem emellan. Men hon lugnade oss och sa en sköterska följer med oss upp till avd 63, sen kan Magnus åka hem och hämta alla grejer.
Till avd 63 kommer de som ska sättas igång, de föräldrar som har för tidigt födda barn på neonatalavdelningen, samt riskgraviditeter. Jag kände mig oerhört förvirrad och lite rädd. Allt gick plötsligt så fort, jag hann inte förbereda mig mentalt. Måste ju hem och äta, duscha, packa det sista, vila, blogga.....som sagt lite irrationellt förvirrad var jag.
Vi blev visade till ett pytelitet rum, fick en nål på handen och första dosen gelen som skulle mjuka upp livmodertappen. Då var klockan 10:00. Sen fick jag ligga med CTG en timme, då åkte Magnus hem och fixade det sista. Ringde mamma som också vart lika förvirrad som vi över att processen redan var igång. Skulle nu avvakta i 6 timmar tills nästa undersökning och beslut om nästa steg. Vid 11 fick jag kliva upp igen. Fick lunch och pratade lite med några andra mammor och blivande mammor i matrummet. Magnus kom och vi bekantade oss med andra par som också väntade på att få föda barn.
 |  |
Sitter i matrummet med underbar utsikt över södra Stockholm. Inget är som väntans tider. Promenerade ner till Pressbyrån och köpte glass. Då började de första molande värkarna kicka in. VId 15:30 kom en läkare till vårt rum för att undersöka mig igen. Jag bad om att gelen skulle ha gjort någon verkan. Livmodertappen hade minskats från 3 till 2 cm, den ska utplånas helt. Var även öppen 2,5 cm. Gelen fungerar! Läkaren beslöt att sätta mer gele, plus att hon gick in och tvingade fram min limodertapp, det gjorde jävligt ont. Sen ny CTG igen i en timme. Åh nu jäklar hände det grejer.
Mina värkar började komma mer intensivt nu, tätare och kraftigare. Det var lättare att sitta upp än att ligga. Magnus tvingade i mig lite mat vid 16:30. Sen satt jag på sängkanten och Magnus låg bakom och masserade min rygg. Han var trött och somnade vid ett tillfälle. Satt då ensam med några värkar men kände att det var viktigt att Magnus var pigg till själva förlossningen så jag lät honom sova. Barnmorskan sa att jag hade lite väl täta värkar. Man ska ha mellan 3-4 stycken på 10 minuter, jag hade 5 st. Ibland med bara 20 sekunders mellanrum. Det gjorde så ont och jag bad att någon skulle döda mig. BM (barnmorskan) rekomenderade att jag skulle duscha lite. Men det var komplett omöjligt att överhuvudtaget resa sig från sängen.
Kl. 18:20 hade jag sådana smärtsamam värkar att de beslöt att undersöka mig igen. BM hittade min TENS och vetekudde i väskan och utropade högt att det här skulle jag ju ha satt på mig för länge sen. Men det hade jag totalt glömt bort. Då kände jag att jag ville ge upp och gå hem. Jag klarar inte det här. Söv mig och gör kejsarsnitt eller döda mig, bara ni tar bort smärtan. De hade mycket att göra på förlossningen så jag kunde inte komma dit än. Det var ju först då jag kunde få smärtlindring. Undersökningen visade att jag var öppen 3 cm, vilket innebär 1 cm till för att kunna på EDA (epidural) tex.
Kl. 18:50 fick jag äntligen klartecken att komma till förlossningen. De hade mig som prio ett när något rum blev ledigt. Det var omöjligt för mig att gå själv så de fick köra mig i sängen. TENSEN hjälpte något men jag krävde nu mer smärtlindring pronto. Från hissarna till mitt rum på förlossningen var jag tvungen att gå. Då Magnus bar alla väskor fick jag limma på BM. Minns att jag tänkte när jag såg skylten "Förlossningen": Tänk att jag ska in här och föda mitt och Magnus barn - helt galet. Trodde aldrig jag skulle få se insidan av en förlossningsavdelning någon gång. Givetvis var vårt rum längst bort i korridoren. Fick ett par värkar på vägen och klängde mig fast som en besatt på BM som hjälpte mig igenom dem. Återigen ville jag att någon skulle döda mig.
Kom fram till vårt rum som var litet men mysigt med dämpad belysning. Magnus riggade upp Ipod och högtalare och satte på min favorotmusik. Uppsakttades även av personalen när de kom in i rummet.
Blev kopplad till CTG igen och fick prova lustgas. De startade med 50%, tyckte inte det hjälpte ett dugg. Men jag fortsatte ändå och efter lite övning fick jag tillslut till det. Då hjälpte det lite. Men mina värkar kom så snabbt och kraftigt att jag inte hann få någon förvarning. Då höjde BM lustgasen till 60%. Jag gillade inte snurret. Så vid varje värk andades jag i masken tills värken nådde sin kulmen, då tog jag bort masken och andades ut resten av värken. Det där att födande kvinnor vägrar släppa sin lustgas och nästan blir aggressiva om någon annan försöker, stämde inte in på mig i alla fall:o) I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha hjälp med andningsteknik. När BM kom för att coacha mig var jag mitt inne i en värk. När den var klar sa hon:
- Du andas med prefekt teknik, du behöver ingen coaching.
Jag log tacksamt till svar och blev glad. Kände själv att det kom så natruligt. Tror inte det går att öva innan. Man kan ändå inte föreställa sig hur värkar känns förrän man ligger där. Jag var totalt fokuserad på uppgiften. Har även läst att födande kvinnor går in i sig själv när de har värkar. Det stämmde på mig. Jag var inne i det jag gjorde och kunde absolut inte yttra ett ord under en värk. Men jag uppfattade hela tiden vad som pågick runtomkring mig och vad alla sa.
 |  |
Kl. 19:30 är jag fortfarande öppen 3 cm. Blir gruvligt besviken och ser framför mig alla timmar jag har kvar att plågas. Just då hade jag väldigt svårt att se målbilden, en fantastisk bebis, framför mig. Tydligen visade CTG:n att bebisens hjärtfrekvens var nedsatt, kurvan var svårtolkad. Pga de täta värkarna hann varken bebis eller jag återhämta oss.
Kl 19:50 rådgjorde BM med läkare för att ta beslut om vad som skulle göras. I detta skede var jag så borta av smärtan att jag faktiskt inte uppfattade vad som hände runtomkring, tack och lov. Fick förklarat i efterhand samt läst min journal. Smärta OCH oro för Lilla Stjärnans hälsa hade blivit för mycket.
I mitt förlossningsbrev hade jag även skrivit att jag ville ha akupunktur och prova pilatesboll samt att jag inte ville ha EDA. De två förstnämnda kändes inte aktuellt för fem öre, medan jag BAD om EDA:n.
- Skit i vad jag skrivit, jag vill ha smärtlindring.
BM sa att det är väldigt vanligt att verkligheten inte blir som i brevet. Bra att ha en plan, men det är inget fel att ändra på den. Skönt att höra henne säga det för jag kände mig som en tönt som trodde jag hade värsta kollen innan, jo tjena, ingen koll alls vill jag nog påstå.
Ca 20:30 kom läkaren in igen och kollade min CTG. Fortfarande svårtolkad men mer stabilt nu. De satte en elektrod på bebisens huvud istället och kopplade bort CTG:n. Hon kollade även hur öppen jag var. 4,5 cm, jag fick ta EDA om jag ville.
- RING NARKOSLÄKAREN FORT SOM FAN!!! svarade jag lite fint.
Magnus coachade mig hela tiden, gav mig cola och vatten i glas med sugrör och fotograferade mycket. Han var världsbäst!
Kl. 21:00 gick nattpasset på. In kommer två BM, Ritva och Yvonne. De står på var sida om sägen och hälsar på mig. Jag tittar upp och säger mellan två värkar och hög på lustgas:
- Ååååhhhh, vad ni ser snääääla uuut.....
- Vi är snälla, svarar de och skrattar.
Bara några minuter senare kommer narkosläkaren, en ung tjej, in med en kandidat, en ung kille. Hon var fantastisk och jag fick förtroende för henne på en sekund. Hon instruerade vad som skulle ske. Fick lägga mig på sidan och kura ihop mig till en boll absolut blickstilla, fruktansvärt obehagligt. Fick många värkar och andades min lustgas:
- Jag ööönskar jag var kiille!!!!! flämtade jag fram.
Narkosläkaren peppade mig och fick mig tom att se målet - en fin bebis. Då orkade jag tom le i några sekunder. Det tog ca 25 minuter att förbereda och ge mig EDA:n, då de måste pausa varje gång jag hade en värk. Sticket i ryggen var en piss i nilen.
Kl. 21:45 kommer BM Ritva in till mig. Jag sa att epiduralen nog börjat göra verkan redan efter 15 minuter.
- Du, jag ser det på dig, sa hon och log varmt mot mig.
Hon kände igen hur öppen jag var. Döm om min förvåning när hon utbrister:
- Men Jenny, du är fullt öppen, 10 cm!!
- VAAA!!!!! ÄR DET SANT, vrålar jag överlyckligt.
- Men vilken kvinna du är Jenny! Helt fantastiskt. Som du har kämpat. Det här går ju rasande fort. Inte konstigt att du har så ont.
- Äsch, det där säger du väl till alla, sa jag lite generat.
- Nej. det gör jag verkligen inte, svarade hon bestämt.
Hade alltså öppnats från 4,5 till 10 cm på lite mer än en timme!!!
Hon tryckte hål på fosterhinnan så vattnet gick. Min vänstra sida var bedövad men inte den högra. Fick då lägga mig på häger sida för att EDA:n skulle rinna ner dit. Kände att jag var kissnödig, men det var inte tal om att gå på toa. Så Ritva fick tömma med kateter. Magnus såg lite förskräckt ut:
- Ska hela den där slangen in?!
- Jajamen, sa Ritva
Själv brydde jag mig noll.
Kl. 22:15 kände jag att det tryckte på rejält. Ritva sa att jag skulle provkrysta ett par gånger. Så nästa värk drog jag in luft och pressade. Vi gjorde så på två värkar. Jag frågade om status, hur långt ner bebisen var. Har ju hört att den delen av förlossningen som är mellan man är fullt öppen tills man ska krysta är värst, dvs när bebisen ska rotera ner i förlossningskanalen.
- Det stadiet har du passerat redan, sa Ritva. Bebisen har en sån här kort bit kvar nu, sa hon och höll upp ett litet avstånd mellan tummen och pekfingret.
- Oj, var det enda jag fick ur mig till svar.
- Men det kan fortfarande ta uppemot 2 timmar tills han är ute.
- Åh nej, så länge, sa jag lite desperat.
- MEN, jag tror inte det, svarade Ritva leende.
Trycket var så enormt av att ligga ner så jag fick hjälp upp till knästående igen. Hängde på ryggsödet och andades lustgas för glatta livet.
Kl. 22:45, ca 30 minuter senare:
- JAG SKITER PÅ MIG, vrålade jag.
- Bra Jenny!! Nu krystar du vid nästa värk, bebisen är på väg nu.
Jag krystade för kung och fosterland. Två gånger på varje värk. Krystvärkarna var det bästa under hela förlossningen. Medan jag krystade kände jag ingen smärta. Jag var totalt fokuserad och Ritva utropade återigen vilken fantastisk kvinna jag var. Magnus var eld och lågor över att det närmade sig nu. Kände att huvudet var på väg nedåt. Men det kändes som att det aldrig ville komma ut. Magnus fick se huvudet och utropade:
- Älskling, jag ser hans huvud!!!
Jag fick känna med handen vilket gav mig ett jävlar anamma av sällan skådat slag. Vid nästa värk krystade jag två gånger men kände att jag hade krafter kvar. Frågade om jag skulle krysta en gång till.
- Jaaa, om du orkar, hojtade Ritva bakom mig.
Tog ett djupt andetag och kryatade som om det gällde liv eller död. Ritva sa plötsligt åt mig att sluta krysta och då känner jag något halt och slingrigt som glider ur min kropp. Klockan är 23:00. Det tog 15 minuter att krysta ut Lilla Stjärnan som hade bråttom ut till stora vida världen.
Jag står på knä och flämtar. All smärta är som bortblåst. Släpper lustgasmasken och hör när den landar med en duns på golvet. Min favortilåt med Erykah Badu spelas i bakgrunden:
- Han föddes till min favoritlåt, sa jag. Magnus har tårar i ögonen. Inom några sekunder hör vi det underbaraste ljudet någonsin, vår son som tar sina första pipande skrik. Ritva är överväldigad:
- Åååhh, så fin han är. Hon för fram honom så han hamnar framför mig mellan mina ben där jag står på knä i sängen. Vågar knappt titta ner, men sänker tillslut blicken och får syn på honom. För ner mina händer och plockar upp honom. Det första jag säger när jag ser honom är:
- Men han ser ju helt normal ut?!!!
Sekunden efter kommer tårarna och jag gråter och gråter och gråter. Möter Magnus blick, han gråter också. VI har fått världens vackraste son, det är ett mirakel! Vi kunde knappt tro det fast han låg där i min famn livs levande.
Fick hjälp att lägga mig på rygg. Magnus klipper navelsträngen med universums slöaste sax. Moderkakan kom ut efter 15 minuter, märkte det knappt. Ritva torkar av honom och sen lämnar hon rummet med ett stort leende. Ensamma vi tre, vår nya familj. Vi säger knappt något. Tittar bara förundrat på vår son. Är han vår? På riktigt? Lilla Stjärnan ligger och tittar och är alldeles tyst. Undrar vart han hamnat. Magnus och jag ser allt suddigt genom våra tårar. Musiken spelar fortfarande på behaglig volym i bakgrunden. Stockholmsnatten är mörk utanför fönstret. Just där och då existerade inget annat än vi tre. Vår långa kamp att bli föräldrar var över. Det var den finaste stunden i vårt liv som jag aldrig kommer glömma.