23. oktober 2009 12:08
Natten har varit jobbig. Vaknat varenda timme och stirrat ut i mörkret. Sov som längst i tre timmar i sträck mellan 3-6. Hade huvudvärk när jag vaknade. Mormor ringer nästan varje dag och frågar om jag är på BB än. Hon vill bara väl men jag storknar. Mamma fick svara, men jag tog luren sen i alla fall. Var nog lite kort i tonen. Har så dåligt samvete. Jag är så glad som har en mormor. Vi har förklarat att jag inte orkar att hon ringer och frågar hela tiden. Men hon ringer ändå, fast nu i andra ärenden bara för att kolla. Mamma kommer ju ringa henne så fort Magnus och jag slänger igen ytterdörren. Satt sen vid frukostbordet och bölade, mamma fick trösta. Hulkade och snörvlade ett bra tag. Vet att mina hormoner är i uppror nu. Det kommer gå över. Men här och nu är det lite påfrestande. Ringde upp mormor igen alldeles nyss och sa förlåt för mitt tråkiga beteende. Men hon är så söt, sa att det inte är något att bry sig om. Hon har ändå sån förståelse för att det är jobbigt för mig nu. Det var ett fint samtal. Min älskade mormor. Hon är ju så lycklig över den lilla pojke vi alla väntar på.
Ställde mig i duschen och duschade länge. Vattnet rann och jag riktigt kände hur det tog med sig min stress och mitt dåliga humör. Satte mig på toaletten och kissade efteråt. Av en händelse tittade jag ner i toan. Såg en brun strimma som låg där i porslinet och stelnade till. Vafan är det där. Det kan ju inte vara slepmproppen. Överallt står det ju att det ska vara genomskinligt med röda blodstrimmor i. Inte brun/beige. Gick ut från badrummet och rådgjorde med mamma. Bestämde mig för att ringa specialistmödravården och fråga. Pratade med en jätterar kvinna. Såg genom luren hur hon log lugnande mot mig. Hon var helt övertygad om att det var slemproppen. Förklarade att det kan övergå i mer brun färg om det inte kommer ut på en gång. Jag sa att jag kände inget när det kom. Men då sa hon även att det inte är som en korksruv som ploppar ut, de flesta märker inte alls. Hon frågade också om jag känner rörelser från bebisen. Det gör jag. Tackade och la darrande på luren. Wow, slemproppen har gått. Det kan ta flera dagar innan förlossningen kommer igång, men det är i alla fall ett steg till i rätt riktning. Var ju sen tvungen att väcka Lilla Stjärnan bara för att känna hur han rör sig. Man kan greppa tag om ena benet och det är så härligt. Han drar undan det så det glider ur min hand, vill sova vidare. Men han rör på sig och mamma är lycklig.