Gårdagen började bra, läste ikapp mina favvobloggar, kände mig bättre, pysslade lite hemma, pratade med mamma i telefon. Sen var det klippt igen. Bara för att tjata ut hemorrojdhistorien lite mer så kan jag redan nu säga att läs inte mer om ni är känsliga.
Vid 11-tiden när jag var på toa, började det blöda från självaste bakdelen. Det slutade inte utan det kom mer och mer. Jag var ensam hemma och blev så jävla rädd. Försäkrade mig noga om att det inte kom från "det andra stället", vilket det inte heller gjorde. Allt bara brast, jag grät och visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Tog mina telefoner, en rulle papper och en handduk och la mig på sängen. Fick byta papper i princip hela tiden. Ringde Magnus som sa att jag måste ringa sjukvårdsrådgivningen. Han gav mig numret då jag inte på några villkor kunde ta mig till datorn. Ringde och fick prata med en man:
- Hej, jag är höggravid och har problem med hemorrojder och nu har det börjat blöda väldigt mycket. Vad ska jag göra? Är det farligt?
- Jahaaa.......eehh......har du någon salva?
- Ja, jag har Scheriproct som min läkare skrivit ut.
- Mmmm.....okej........blöder det något?
- JAAA, DET VAR JU DET JAG SA ALLDELES NYSS OCH DET ÄR DÄRFÖR JAG RINGER!
- Jaha, ok. Men det ska det inte göra om man använder den salvan.
- NÄHÄ, MEN NU GÖR DET DET I ALLA FALL!
- Du får nog ringa din läkare så han får skriva ut något starkare.
- *Djup uppgiven suck* Som jag sa nyss så är jag gravid, jag får inte använda vilka läkemedel som helst.
- Ahaaa, okeeej...
(Idiot)
- Vänta ska jag kolla med en kollega som kan mer om det här än jag
(Låt mig prata med den personen i stället då.....)
Efter en stund var han tillbaka:
- Nu har jag pratat med min kollega. Hon sa att du ska ringa din läkare och få något annat utskrivet.
- Visst, tack och hej
KLICK.
Jag har alltid sån otur att få prata med kompletta inkompetenta idioter när jag ringer rådgivningen som det faktiskt heter. Blev ännu mer ledsen. Ringde Magnus igen och bad att få numret till Söderdoktorn där jag är listad. Ringde dit och fick prata med en fantastiskt gullig sjuksköterska som var både kompetent och empatisk. Hon blev bekymrad och sa att hon ville boka in mig hos en läkare. Hon bokade en tid kl 15. Jag låg där med papper tryckt mot baken och undrade hur i hela friden det skulle gå till. Hon bad mig försöka ta mig dit, annars skulle jag ringa igen.
Ringde Magnus igen som sa att han kan komma hem om jag vill. Visste att han skulle på ett kundmöte och tänkte se om någon annan kunde köra mig. Kommunalt var inte att tänka på och taxi kändes inte heller bra. Orkade inte sitta med en främling som pratade väder och strunt. Ringde Magnus mamma som gärna hade kört, men hon var på väg ner till Småland. Magnus syrra pluggar inför en stor tenta om ett par veckor, men jag ringde henne. Och hon sa att familjen är viktigast, självklart kommer hon och hämtar mig. Underbara svägerska!!
Blödningen hade mattats av, jag reste mig för att gå och klä på mig. Då började det blöda lika mycket igen. Helvetes jävla skit. Var bara till att lägga sig igen. Tessan kom och hon värmde mat åt mig som jag åt halvt liggandes. Sen efter en timme provade jag gå upp igen och då hade det äntligen slutat blöda. Men åh vad ont det gjorde. Vi åkte iväg och det var inte skönt att sitta i bilen. Varje kurva eller gupp var en obeskrivlig plåga och jag fasade inför läkrabesöket samtidigt som jag desperat ville få hjälp nu. Magnus mötte upp utanför, hans möte slutade innan min läkartid. Tessan satte sig för att plugga nere i caféet medan Magnus och jag tog hissen upp.
Naturligtvis var läkaren en ung kille.......som nu skulle kolla mig i röven. Men vad gör man inte för världsfreden. Men han var så otroligt trevlig och det kändes inte ett dugg förnedrande som jag hade förväntat mig. Magnus var med in, det kändes tryggt eftersom jag inte visste om det skulle vara obehagligt.
Läkaren undersökte mig och rådgjorde sen med en kirurg. Sen sa han att det finns två alternativ. Det ena är att sticka hål på eländet och tömma. Jag frågade lite blekt om vad man får för bedövning, varpå läkaren svarade:
- I princip ingen alls. Bedövningen tar dåligt där så det kommer göra så inihelvetes ont. (så sa han ordagrant) Men eftersom du är höggravid och snart ska föda så vill vi inte utsätta dig för det. Utan vi tar plan B istället. Du forsätter med salvan och tar Xyloproct stolpiller. Sen köper ni Alsolsprit, dränker in en kompress och lägger den emot. Byt ca var fjärde timme när den torkat. Det drar ut och torkar ut det onda. Men framförallt måste du få ordning på förstoppningen så du ska även köpa Laktulos som du dricker varje morgon. Frågade läkaren lite skämtsamt om det är det här som kallas fredagsmys. Jösses vad han skrattade.
Jag trodde laktulos var laxermedel och såg lite bekymrad ut. Men laktulosen hjälper till att få rätt konsistens och man får inte alls någon laxerande effeket att man ska springa som en tetting på toa stup i ett. Skönt tänkte jag. Läkaren sa att jag ska leva som vanligt och röra på mig lite lagom. Det är krystningarna på toaletten som är den allvarliga boven i dramat som gör att det aldrig försvinner. Men att ingen nämnt Laktulos innan förvånar mig. Det hade jag behövt ta för länge sen.
Vi hämtade ut allt på apoteket. Magnus och Tessan gick i förväg, jag vankade efter som en invalid Zeb Macahan. Tog en hutt Laktulos igår kväll och en i morse, bara för att få lite fart först hade läkaren sagt. Sen gick jag i förmiddags och väntade på resultatet. Salvor, suppar och spriten på plats. Sen kom det och jag kunde bara sjunga Halleluja. Hoppas på lika fantastiskt resultat imorrn. Allt ser redan bättre ut. Min kära man är den som kollar och utvärderar. För så är det, i nöd och lust heter det ju. Vi har inga problem med att kolla varandra i röven om det skulle behövas. Vi är ju för tusan gifta och lever ihop. Det är en enorm trygghet att faktiskt veta att det ser bättre ut. Det ger mig en mental styrka att jag kanske kommer bli bättre snart. Prydhet är ett begrepp vi knappt känner till här hemma.
Idag har jag tom lyckats hjälpa till med projekt städning av lägenhet. Vi har haft ett förfallet hem här ett tag. Magnus har inte hunnit och jag har inte kunnat. Vi har båda mått dåligt över skiten, man trivs inte när det är för stökigt hemma. Men nu ser det riktigt presentabelt ut igen. Underbart.
Det blev ingen mässa igår som jag hade sett fram emot. Men sötaste Ida ringde därifrån och frågade om hon skulle köpa något åt mig. Imorgon kommer hon och familjen hit och hälsar på istället. Äntligen lite socialt umgänge. Blir ju tokisolerad när dessa förbannade problem uppstår.
Blev ett långt inlägg, nu ska vi laga lite mat och sen ligga skavfötters i soffan och kolla på film hela kvällen. Vi kör på lördagsmys istället.
Håll nu tummarna att ni snart ska slippa inlägg om min bakdel för alltid!!!