Ligger i soffan och bloggar. Smärtan har varir olidlig. Grät i princip hela förmiddagen. Tack för alla fina kommentarer och sms jag fått, de betyder jättemycket för mig.
Igår var det dags för SÖS igen. Vi hade tid 15:30 och var där till 19:00!! När vi kom fick vi först vänta i ca 30 minuter innan vi fick göra vårt UL. Vi fick återigen samma barnmorska vi haft nu senaste gångerna, Lena heter hon. Vi känner igen varandra väl nu och jag är så trygg med henne. Idag hade hon en läkare med sig som skulle lära sig mer om hur man gör UL. Perfekt, för då passade jag på att fråga om mina hemorrojder. Känner mig väldigt orolig inför kommande förlossning, att det ska bli sju resor värre då. Men hon lugnade mig och sa att det inte kommer bli så. Men jag kan naturligtvis få problem efter förlossningen. Är det för jäkligt får någon kirurg kolla upp det då. Ingen idé att ta bort dem heller innan förlossningen, utan jag ska fortsätta behandla med salvan och härda ut helt enkelt. Hon var duktig och säker på sin sak och lugnade mig.
Lilla Stjärnan väger nu 2300 kilo. Lena sa så fort hon hon fick syn på mig att oj vad magen har vuxit. När hon sen mätte huvudmåttet på bebisen sa hon direkt att han vuxit till sig bra. Hon frågade om jag vilade mycket. Jajamen, det gör jag. Det var bra, för när jag vilar/sover, växer bebisen bättre. Flödet var perfekt så vår son verkar må prima.
Efter UL fick vi återigen vänta ett tag på CTG. Den kurvan var bra, inget att anmärka på. Sen skulle vi sitta ner och vänta på läkaren. Då vi hade en eftermiddagstid, är det bara en läkare kvar efter kl 16. Hon hade en del att göra. Jag la mig ner i en av sofforna i korridoren utanför läkarens rum. Gjorde alldeles för ont att sitta nu.
Medan jag ligger i soffan, står Magnus i korridoren och vankar fram och tillbaka. Plötsligt hör vi ett kvidande ljud bortifrån receptionen. En kvinna som stönar i smärta. En man frågar: Kan någon hjälpa oss!! De hade ringt på förlossningsknappen men ingen kom. Det är samma ingång som specialistmödravården. Så personal kom från alla håll. De la henne på en bår. Jag såg ingenting, Magnus rapporterade. De åkte mot hissarna och passerade mig där jag låg på soffan. En tjej låg på rygg, med en ganska liten mage. Hon såg ut att ha riktigt ont. Jag svalde lite förskräckt och tänkte, shit, snart ligger kanske jag på en bår och kvider. Efter båren småtrippade en nervös man som såg plågad ut han också. De försvan upp i hissen och Magnus och jag tittade på varandra och viskade om hur liten hennes mage var. Hon kanske skulle föda för tidigt eller så hade hon en liten rackare i magen. En stund senare kom nästa par vankande men i lugnare takt. Kvinnan gick själv. De skulle också upp och föda barn. Jag hade blandade känslor av att ligga där på första parkett och se dessa par som skulle upp på förlossningen.
Rätt var det var när vi började bli otåliga över att inte få komma in till läkaren någongång, såg vi hur hon också försvann upp i hissen. Klockan är då 18:00 ca, Magnus går bort till receptionen och frågar hur länge till vi måste vänta. De sa då att läkaren var tvungen att åka upp till förlossnignen för ett akut kejsarsnitt. Och hon visste inte om hon skulle hinna ner igen innan specialistmödravården strängde 19:00. I så fall skulle vi vara tvugna att också ta hissen upp till förlossningen och träffa en läkare där. Magnus ägnade en stund åt att massera mina fötter. Två sjuksköterskor kom förbi för att informera om att det skulle komma en läkare snart, och utropade förtjust hur skönt det såg ut med formassage. De var väldigt rara och måna om att vi skulle få hjälp snart.
18:40 kom läkaren ner igen, hon ropade in oss snart därefter. Snacka om tvära kast på jobbet för hennes del. Hon gjorde en vaginal undersökning på mig för att känna om livmodertappen mognat något. Fy satan i gatan vad ont det gjorde kan jag lova. Livmodertappen var inte mogen alls, den låg bakåt fortfarande. Halvt svettig kravlade jag mig mödosamt ur stolen efteråt. Magnus sa sen att han såg i mitt ansikte och i mina ögon hur obehagligt jag tyckte det var. Läkaren var rar, hon sa förlåt för att hon gjorde mig illa, även om det inte går att undvika. Om två veckor ska vi dit igen och då avgör de om de ska sätta igång mig eller inte. Jag sa att jag helst inte vill bli igångsatt. Risken ökar att det då kan bli kejsarsnitt pga av att min kropp inte startar av sig själv och därmed inte är redo. Och jag vill verkligen INTE ha kejsarsnitt om det inte är absolut nödvändigt. Om både bebis och jag mår bra borde de inte behöva sätta igång mig. Läkaren sa att bebis mår kalasbra i min mage, alla värden är toppen och han följer sin kurva. Men de är tydligen väldigt petiga med mindre bebisar då man inte vet om de kan må dåligt av en förlossning, inte orka helt enkelt. Vi får väl se om två veckor vad de säger.
Imorse var det dags för MVC igen. Var nära att boka av pga smärtan i baken, men Magnus var hemma och vi tog bilen. Jag är så glad att vi åkte in, trots att jag nästan avled av att det gjorde så jävla ont. Mitt blodvärde låg fortfarande på 129, vilket är jättebra. Mina järndepåer är välfyllda så nu behöver jag inte ta mer järn!!!! Vi gick även igenom tankar inför förlossningen och hon skrev in i journalen det som Magnus och jag ansåg viktigt. Det blev tre punkter: Oro över mina hemorojjder, att jag helst inte vill bli igångsatt, samt oro vad ett för litet barn kan innebära för risker. Barnmorskan tyckte det var bra punkter vi tog upp. Kände oss nöjda när vi gick därifrån.
På vägen hem stannade vi vid ICA globen och köpte kiwi, vindruvor och torkade plommon. Magnus handlade, jag satt i bilen. Hade så jäkla ont när vi kom hem av allt stående, gående och sittande på hårda stolar att jag brast i gråt. Låg på soffan, uppbullad av massa kuddar, fick ett par panodil. Magnus ordnade mat åt oss, jag åt och sen sov jag länge. Nu är han och handlar. Han är min ängel.
Nu ska jag titta på Idol.