Läste nyligen en bok jag vill rekomendera: "Mig äger ingen" skriven av Åsa Linderborg. Den skildrar ärligt och naket hennes barndom med sin ensamstående alkoholiserade pappa som jobbade som härdare på Metallverken. Boken är känslosam, sorlig, kärleksfull och otroligt humoristisk. En pappa som älskar sin dotter över allt annat men på grund av alkoholen inte alltid fattar de bästa besluten.Tänkte skriva ett litet stycke ur boken som smakprov:
"Farfar ringde varje morgon kvart över sex, han var rädd att vi skulle försova oss. Han kunde omöjligt acceptera att hans egen tid på Metallverken var förbi och som pensionär gick han fortfarande runt som en gårdvar och såg till att allt fungerade och att sönerna var på plats i fabriken. Ibland gick han in med reservnyckeln när vi fortfarande sov, satte sig på en stol brevid sängen och väntade tills det var dags för väckning. Han böjde sig fram och buffade på pappa med senig arm.
- Leffe, vakna! Leffe! Dags att gå till jobbet, Leffe! Gå upp, jänta!
Det var otäckt att ryckas ur sin sömn av dem gamle mannen i mörkret. Pappa, först skrämd och sedan kränkt, for upp i kalsongerna och började skälla. Farfar ställde oberörd tillbaka stolen och cyklade hem till farmor bara för att göra om samma sak några dagar senare.
Tre minuter i sju stämplade pappa in. Innan dess lämnade han mig på dagis och några år senare på fritids. Upp på cykeln, jag på pakethållaren. Jag minns inte att vi mötte någon. Alla andra satt och åt frukost. Läste tidningen, lyssnade på radion, bäddade sängen. Plockade fram fina kläder ur garderoben. Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var jag där innan de ens öppnat.
- Det kommer snart någon, sa han och släppte av mig utanför porten.
Jag stod ensam i mörkret invid den låsta tvåvåningsbyggnaden i vitt tegel och tittade upp mot hyreshusen där kökslamporna tändes en efter en. Trampade på stället för att hålla kylan och rädslan borta. Jag väntade på att Gun, kokerskan, skulle visa sig mellan husen.
- Står du här Åsa? frågade hon och släppte in mig i det stora köket.
Gun serverade varm O´boy och Mariekex med smör. När dagisfröknarna kom och upptäckte att jag redan var på plats, sa Gun alltid att jag hade kommit samtidigt. Jag hade hemlisar med många vuxna.
Han kunde göra så där helt i onödan också. Gå upp som vanligt och skjutsa mig till ett stängt dagis eller fritids, säga att det snart skulle komma någon och trampa vidare. Efter några minuter hämtade han upp mig och körde mig hem, lade sig i sängen och somnade om. Han hade hela tiden vetat om att det var söndag, han ville bara uppleva känslan av att kunna vända på halva vägen: Jag ger fan i det här, jag åker hem och sover istället!
