Livet knatar på. Mina dagar börjar med att Elvin och jag går upp vid 7. Det är morgonbestyr med blöjbyte, påklädning och fåret Shaun på barnkanalen medan jag kokar havregrynsgröt. Efter frukost och tandborstning leker Elvin medan jag kollar lite på nyheterna. Vi hoppar in i bilen vid 8:45 och åker till förskolan. Elvin gråter varje dag när jag lämnar honom, men han slutar så fort jag försvunnit runt hörnet. De har en vikarie som varit där till och från i tre veckor som Elvin är alldeles kär i, han sträcker sig till och med mot henne när jag ska lämna honom. För att tre sekunder senare, i hennes famn, inse att mamma ska gå och börjar gråta igen. Men det går fort över och mitt hjärta smälter av att han tycker så mycket om henne.
Känns faktiskt inte alls jobbigt att stänga grinden bakom sig och gå till bilen, som det gjorde de första veckorna. Jag vrider på volymen på stereon, kör hemåt och planerar min dag medan musiken dunkar så man nästan kan se ljudvågorna.
Mina sex timmar utan Elvin på dagarna fylls med träning, jobbsökande, trädgårdspyssel, kompisdejtande, handlande, städning, läsning och solandes i vår mysiga trädgård.
När klockan börjar närma sig 14 kommer den där längtan krypandes. Saknar Elvin och vill inget hellre än att klockan ska gå så jag får åka och hämta honom. Höjdpunkten varje dag är att se sin sons ansikte när han får syn på mig och kommer fram med utsträckta armar. Tills den här veckan. Han ser mig, blir glad, kommer emot mig, går förbi och börjar peka på bilar och blommor medan han säger: Dä, dä, dä, dä, dä. Personalen säger att han är mindre ledsen och börjar ta för sig mer, trivas helt enkelt. Det glädjer mig enormt.
Det enda mörka molnet i mitt liv just nu är det här med jobb. Har sökt MASSOR av jobb. Nu börjar svaren droppa in. Tack för din ansökan, men vi har valt att gå vidare med andra sökande....bla bla bla...De två intervjuerna jag varit på ledde inte heller till någon anställning. Börjar känna mig rejält frustrerad och har hamnat i en svacka. Orkar inte helt enkelt. Att det ska vara så jävla svårt att få ett jobb. Jag vet att jag är bra på det jag kan, tänk om arbetsgivarna jag söker till också kunde förstå det, att just min ansökan är värd att läggas i ja-högen. Men det är ju så skönt att vara arbetslös när solen skiner, tycker en del. Ja visst, om jag vet att en anställning börjar om en månad eller två, absolut. Men ovissheten gör att jag inte kan njuta till 100 %. Så håll gärna tummarna att jag hittar ett jobb snart och om någon av er har några tips att ge mig, tar jag tacksamt emot dem.