(Detta inlägg skrev jag igår, men glömde publicera det:o(.....typiskt mig)

Tack, vad glad jag blev när jag gick in på min blogg och möttes av alla era fina kommentarer:o))

Idag mår jag bättre, hög på antibiotika och Alvedon. Febern har gått ner men bröstet gör fortfarande ont. Har pratat med amningsmottagningen och de sa att om jag inte är bättre till nästa vecka vill de att jag bokar in en tid för att träffa en av deras läkare. Känns väldigt tryggt då de är experter på området. Mastit kan leda till böld i bröstet som i värsta fall måste opereras, fy fan då dör jag, vill INTE va med om det. De sa också att det tar längre tid för mastit att läka med hjälp av antibiotika om man jämför med tex halsfluss som går över på ett par dagar. Det sa inte läkaren igår, men han är å andra sidan allmänläkare och kan ju inte lika mycket om ammande bröst som amningsmottagningens folk.

Har ju känt en längre tid att jag varit öm i ena bröstvårtan och därför börjat pumpa för att det gjort ont att amma. Men då bröstet inte töms lika bra som när bebisen suger blir det stopp tillslut. Och när mjölken inte kommer ut tar den andra vägar innne i bröstet och infektionen är ett faktum. Men igår morse såg jag pyttelite var komma ut från bröstvårtan och blev lite fundersam. Sen gick det snabbt så jag knappt hann blinka. På en sekund, kändes det som, började jag frysa och hacka tänder och fick fruktansvärd värk i varenda kroppsdel från huvud till fot. Både mamma och Magnus sa att vi måste ringa läkare eller barnmorska då vi alla misstänkte att det hade med bröstet att göra. Fick dagens sista tid på vårdcentralen. TACK för det, annars hade det blivit 100 års väntan på akuten.

Magnus följde med mig dit medan mamma var hemma med Elvin. Satt som en hösäck i en grön skinnsoffa i väntrummet medan minuterna segade sig fram. Fy fan vad jag mådde skit då. Hade över 39 graders feber och trodde jag skulle avlida ett tag. Läkaren var jättebra. Han kände och klämde på båda brösten efter knölar. men fann inget sånt vilket hypokondriken Jenny tackade för. Han sa nästan direkt att det var mastit jag hade fått och skrev ut antibiotika. Jag blev dock väldigt paff över läkarens reaktion när jag sa att jag helammade. Han hade aldrig hört på maken och föreslog att jag borde sätta igång att ge riktig mat. Blev jäkligt irriterad av det men var alldeles för krasslig för att orka protestera, så Magnus fick argumentara emot lite istället. Läkaren hade inte en aning om att rekomendationerna är att helamma i sex månader (om man kan naturligtvis) och att så länge barnet mår bra och ökar i vikt behöver man inte stressa med att ge mat. Det är ett fritt val upp till var och en som en läkare, av alla människor, inte borde ifrågasätta på det där viset.

Resten av dagen och kvällen förflöt hemma i en dimma. Mamma eller Magnus kom med jämna mellanrum med Elvin så jag kunde amma. För övrigt tog de hand om honom helt och hållet medan jag låg däckad. I morse hade jag "bara" 38 graders feber och värken i kroppen är nu i skrivade stund borta. Men bröstet är ömt och hårt på ena sidan där infektionen sitter. Är så orolig att det ska bli en böld, men läkaren trodde inte det så jag hoppas han har rätt.

Magnus åkte till alperna i morse, han hade också feber igår. Han frös inatt och svettades i morse och var orolig ett tag att han inte skulle komma iväg. Men 6:15 imorse hoppade han in i taxin utanför porten. Pratade med honom för en stund sen och han mådde tack och lov bättre. Imorrn ska han åka skidor vilket han ser fram emot.

Nu har mamma fixat te åt oss, vi sitter i soffan och tittar på Galna proffesorn 2, på TV. Ska snart gå och lägga mig och hoppas må ännu bättre imorgon.

Och imorrn (läs idag) får ni inte glömma att köpa Aftonbladet med Söndagsbilagan:o))

Skulle lägga mig vid 21 igår, som vanligt, läsa lite och sen somna. Men Magnus kom in i vardagsrummet och just då började programmet Spårlöst på TV4. Inget någon av oss brukar titta på. Var det någon av er som också såg det?

Vi fastnade som två tungor på en lyktstolpe vid minusgrader.

Det handlade om en kille som heter Magnus. Han var adopterad från Thailand på 70-talet. Han ville söka sina rötter och hade redan sen innan hittat sin biologiska mamma. Hon berättade då att Magnus har en tvillingbror. Det kom naturligtvis som en chock och Magnus ville så klart hitta honom och tog hjälp av programmet Spårlöst.

Väl nere i Thailand hittade de barnhemmet de hade bott på som små barn, som drevs av nunnor. I deras papper stod det att tvillingarna hade dött. Plus att Magnus papper från den tiden inte visade några uppgifter om att han hade en tvillingbror. Magnus föräldrar skulle först adoptera en pojke, men han dog så de fick istället Magnus. Det slog honom då att det kanske skett ett missförstånd, han kanske inte var en av tvillingbröderna. Helt plötsligt vändes allt upp och ner och Magnus kände att hela hans identitet raserades. De bestämde sig för att åka till den biologiska mamman och fråga lite mer. Han tvivlade nu på att det var hans biologiska mamma. Väl där får deras tolk ett samtal från nunnorna igen. De hade hittat ett annat papper som sa något annat (de har ju inte direkt något crm-system på klostret, utan papper lite här och var).

(Nu fanns det ju inte på världskartan att vi kunde gå och lägga oss, måste ju se hur detta skulle sluta)

Tillbaka hos nunnorna stod det att båda tvillingarna hade blivit bortadopterade. Magnus såg att hans thailändska namn stämde överens med ena tvillingbroderns. Alltså stämde storyn i alla fall. Folkbokföringen i Bangkok visade att Magnus tvillingbror var bortadopterad till SVERIGE. De båda tvillingbröderna hade alltså båda blivit adopterade till Sverige och vuxit upp, levt i över 30 år i samma land, helt ovetandes om varandra. De ringde Magnus bror från Thailand och ni kan ju gissa att han lät något chokad när han får ett samtal från sin tvillingbror som han inte ens visste existerade.

Brodern mötte dem på Arlanda och såg ut som att han misstänkte att han var med i programmet Blåsningen, fortfarande helt förvirrad av chocken.

De träffades igen tillsammans med sina respektive föräldrar. De kunde ju lika gärna ha hamnat i samma familj. Båda föräldrarparen undrade ju så klart varför de inte blev erbjudna att adoptera båda bröderna. Men de blev alla glada över att ha mött varandra och kommer förhoppningsvis hålla kontakten.

Så jävla ballt rent ut sagt, att de fann varandra tillslut, tvillingbröderna.

Gissa vem som storbölade....(ledtråd: det var inte tvillingbröderna)

Gick upp 16 kg under min graviditet. Har gått ner 9 kg av dem. Några dagar före mammas 60-årsdag letade jag fram alla mina jeans som jag tidigare lagt lååångt in i garderoben. Tänkte jag skulle ha jeans och kavaj på kalaset, kändes snyggt och jag har verkligen saknat att ha jeans på mig, mitt absoluta favoritplagg. Jag sa glatt till Magnus att jag tänkte ha jeans på mig den helgen. Han tittade med skeptisk blick på mig och sa:
- Oooookeeeej.....visst,, om du tror det så...
- Vadå, sa jag upprört. Mina jenas är låga, jag knäpper dem ju ändå under magen (som forfarande finns en del av kvar).
- Hehehe, fick jag till svar.

Vände på klacken och gick demonstrativt ut från rummet för att minsann visa honom frugan i ett par jenas. Gick in i sovrummet och tog fram mina favoritjeans, drog på mig dem.....tills de fastnade ungefär vid låren/höfterna. Vafan!!! Det är inte möjligt.....

Eftersom jag är en sån ödmjuk person gick jag in till Magnus igen, med mina jenas halvt på mig. Sa ingenting, stod bara där. Magnus tittade upp från datorn, tittade på mig.....och brast ut i det mest fröjdfulla skratt jag hört på länge. Han riktigt frustade av skrattplågor.

Jag gick ut från rummet igen och kom tillbaka med ett par andra jeans på mig........halvt på mig. Samma reaktion av min man.

Fick en snilleblixt. Jag har ju ett par baggyjenas som är 100 nummer för stora. DEM kan jag ju ha, HAHA. På med den och de fick jag minsann på mig hela vägen, YAAY..........men de gick inte att knäppa... 

SLUTSATS: Dagliga hurtiga promenader med barnvagnen + upp och ner för alla trappor = få på mig hela jeans inklusive knäppa knappar.

Gårdagen började bra, läste ikapp mina favvobloggar, kände mig bättre, pysslade lite hemma, pratade med mamma i telefon. Sen var det klippt igen. Bara för att tjata ut hemorrojdhistorien lite mer så kan jag redan nu säga att läs inte mer om ni är känsliga.

Vid 11-tiden när jag var på toa, började det blöda från självaste bakdelen. Det slutade inte utan det kom mer och mer. Jag var ensam hemma och blev så jävla rädd. Försäkrade mig noga om att det inte kom från "det andra stället", vilket det inte heller gjorde. Allt bara brast, jag grät och visste fan inte vad jag skulle ta mig till. Tog mina telefoner, en rulle papper och en handduk och la mig på sängen. Fick byta papper i princip hela tiden. Ringde Magnus som sa att jag måste ringa sjukvårdsrådgivningen. Han gav mig numret då jag inte på några villkor kunde ta mig till datorn. Ringde och fick prata med en man:
- Hej, jag är höggravid och har problem med hemorrojder och nu har det börjat blöda väldigt mycket. Vad ska jag göra? Är det farligt?
- Jahaaa.......eehh......har du någon salva?
- Ja, jag har Scheriproct som min läkare skrivit ut.
- Mmmm.....okej........blöder det något?
- JAAA, DET VAR JU DET JAG SA ALLDELES NYSS OCH DET ÄR DÄRFÖR JAG RINGER!
- Jaha, ok. Men det ska det inte göra om man använder den salvan.
- NÄHÄ, MEN NU GÖR DET DET I ALLA FALL!
- Du får nog ringa din läkare så han får skriva ut något starkare.
- *Djup uppgiven suck* Som jag sa nyss så är jag gravid, jag får inte använda vilka läkemedel som helst.
- Ahaaa, okeeej...
(Idiot)
- Vänta ska jag kolla med en kollega som kan mer om det här än jag
(Låt mig prata med den personen i stället då.....)
Efter en stund var han tillbaka:
- Nu har jag pratat med min kollega. Hon sa att du ska ringa din läkare och få något annat utskrivet.
- Visst, tack och hej
KLICK.

Jag har alltid sån otur att få prata med kompletta inkompetenta idioter när jag ringer rådgivningen som det faktiskt heter. Blev ännu mer ledsen. Ringde Magnus igen och bad att få numret till Söderdoktorn där jag är listad. Ringde dit och fick prata med en fantastiskt gullig sjuksköterska som var både kompetent och empatisk. Hon blev bekymrad och sa att hon ville boka in mig hos en läkare. Hon bokade en tid kl 15. Jag låg där med papper tryckt mot baken och undrade hur i hela friden det skulle gå till. Hon bad mig försöka ta mig dit, annars skulle jag ringa igen.

Ringde Magnus igen som sa att han kan komma hem om jag vill. Visste att han skulle på ett kundmöte och tänkte se om någon annan kunde köra mig. Kommunalt var inte att tänka på och taxi kändes inte heller bra. Orkade inte sitta med en främling som pratade väder och strunt. Ringde Magnus mamma som gärna hade kört, men hon var på väg ner till Småland. Magnus syrra pluggar inför en stor tenta om ett par veckor, men jag ringde henne. Och hon sa att familjen är viktigast, självklart kommer hon och hämtar mig. Underbara svägerska!!

Blödningen hade mattats av, jag reste mig för att gå och klä på mig. Då började det blöda lika mycket igen. Helvetes jävla skit. Var bara till att lägga sig igen. Tessan kom och hon värmde mat åt mig som jag åt halvt liggandes. Sen efter en timme provade jag gå upp igen och då hade det äntligen slutat blöda. Men åh vad ont det gjorde. Vi åkte iväg och det var inte skönt att sitta i bilen. Varje kurva eller gupp var en obeskrivlig plåga och jag fasade inför läkrabesöket samtidigt som jag desperat ville få hjälp nu. Magnus mötte upp utanför, hans möte slutade innan min läkartid. Tessan satte sig för att plugga nere i caféet medan Magnus och jag tog hissen upp.

Naturligtvis var läkaren en ung kille.......som nu skulle kolla mig i röven. Men vad gör man inte för världsfreden. Men han var så otroligt trevlig och det kändes inte ett dugg förnedrande som jag hade förväntat mig. Magnus var med in, det kändes tryggt eftersom jag inte visste om det skulle vara obehagligt.

Läkaren undersökte mig och rådgjorde sen med en kirurg. Sen sa han att det finns två alternativ. Det ena är att sticka hål på eländet och tömma. Jag frågade lite blekt om vad man får för bedövning, varpå läkaren svarade:
- I princip ingen alls. Bedövningen tar dåligt där så det kommer göra så inihelvetes ont. (så sa han ordagrant) Men eftersom du är höggravid och snart ska föda så vill vi inte utsätta dig för det. Utan vi tar plan B istället. Du forsätter med salvan och tar Xyloproct stolpiller. Sen köper ni Alsolsprit, dränker in en kompress och lägger den emot. Byt ca var fjärde timme när den torkat. Det drar ut och torkar ut det onda. Men framförallt måste du få ordning på förstoppningen så du ska även köpa Laktulos som du dricker varje morgon. Frågade läkaren lite skämtsamt om det är det här som kallas fredagsmys. Jösses vad han skrattade.

Jag trodde laktulos var laxermedel och såg lite bekymrad ut. Men laktulosen hjälper till att få rätt konsistens och man får inte alls någon laxerande effeket att man ska springa som en tetting på toa stup i ett. Skönt tänkte jag. Läkaren sa att jag ska leva som vanligt och röra på mig lite lagom. Det är krystningarna på toaletten som är den allvarliga boven i dramat som gör att det aldrig försvinner. Men att ingen nämnt Laktulos innan förvånar mig. Det hade jag behövt ta för länge sen.

Vi hämtade ut allt på apoteket. Magnus och Tessan gick i förväg, jag vankade efter som en invalid Zeb Macahan. Tog en hutt Laktulos igår kväll och en i morse, bara för att få lite fart först hade läkaren sagt. Sen gick jag i förmiddags och väntade på resultatet. Salvor, suppar och spriten på plats. Sen kom det och jag kunde bara sjunga Halleluja. Hoppas på lika fantastiskt resultat imorrn. Allt ser redan bättre ut. Min kära man är den som kollar och utvärderar. För så är det, i nöd och lust heter det ju. Vi har inga problem med att kolla varandra i röven om det skulle behövas. Vi är ju för tusan gifta och lever ihop. Det är en enorm trygghet att faktiskt veta att det ser bättre ut. Det ger mig en mental styrka att jag kanske kommer bli bättre snart. Prydhet är ett begrepp vi knappt känner till här hemma.

Idag har jag tom lyckats hjälpa till med projekt städning av lägenhet. Vi har haft ett förfallet hem här ett tag. Magnus har inte hunnit och jag har inte kunnat. Vi har båda mått dåligt över skiten, man trivs inte när det är för stökigt hemma. Men nu ser det riktigt presentabelt ut igen. Underbart.

Det blev ingen mässa igår som jag hade sett fram emot. Men sötaste Ida ringde därifrån och frågade om hon skulle köpa något åt mig. Imorgon kommer hon och familjen hit och hälsar på istället. Äntligen lite socialt umgänge. Blir ju tokisolerad när dessa förbannade problem uppstår.

Blev ett långt inlägg, nu ska vi laga lite mat och sen ligga skavfötters i soffan och kolla på film hela kvällen. Vi kör på lördagsmys istället.

Håll nu tummarna att ni snart ska slippa inlägg om min bakdel för alltid!!!

Imorse var det dags för MVC igen. Hade inte träffat vår barnmorska sen i juni pga semestrar och att hon varit sjuk. Bestämde mig igår för att jag ville kolla test för urinvägsinformation, så imorse när jag gick upp fick jag hålla mig ifrån toan. Eftersom man inte alltid känner att man har urinvägsinfektion när man är gravid så känns det bättre att kolla med jämna mellanrum för att vara på den säkra sidan. Vi var på MVC 8:45. När jag sa att jag ville ta ett urinprov och inte kissat sen 5:00 imorse, for hon upp som ett jehu och jagade in mig på toan. Jag var faktiskt inte så fasligt kissnödig och fnissade lite åt hennes gulliga hänsynstagande. Sen var det mätning av magen och vi följer vår egna kurva, Lilla Stjärnan och jag. Mitt blodvärde var uppe i 127, glädjande nog. Tar bara Niferex var tredje dag ungefär då min mage inte pallar oftare. Så det kan jag fortsätta med:o) Barnmorskan hade läst igenom min journal och förstått att vi varit väldigt oroliga sista tiden med alla besök på SÖS, men så länge kurvan följs så är allt alldeles som det ska.

När vi var klara skildes Magnus och jag åt vid tunnelbanan. Jag skulle vara hos sjukgymnasten kl 11, så jag satte mig på ett café vid Mariatorget, åt en rejäl macka och drack te samtidigt som jag läste min bok med soft musik i bakgrunden. Hög mysfaktor för sådana aktiviteter.

Tränade som vanligt innan behandlingen. Mina foglossningsbesvär är stundtals bättre, så behandlingen gör nog susen, plus att det är så vansinnigt avslappnande. Handlade lite på vägen hem och funderade lite på BVC. Barnmorskan sa att som läxa till nästa gång (om 14 dagar) ska vi fundera på vilken BVC vi vill tillhöra. Jösses, tänkte jag. Sånt ska man visst också tänka på. Det smartaste är att ta någon i närheten där man bor då det ofta genererar kontakt med andra mammor och barn som bor nära. Får väl googla när jag kommer hem, tänkte jag. Döm om min glädjande förvåning när jag väl hemma hör hur posten dimper ner i brevlådan. Vårdguiden. Med alla BVC i hela Stockholms län. Jackpott. Den satt jag sen och bläddrade i medan jag åt mumsiga tacos till lunch.

Har länge pratat om att jag vill måla om vårt lilla vardagsrumsbord som är i murrigt brunt trä. Gillar inte murriga bruna trämöbler. Känns som att vara med i en Ingmar Bergmanfilm. 

Grundmålning klart. Måste vänta ganska många timmar innan jag kan köra nästa moment.

Imorse var det dags för sjukgymnasten igen. Åkte in och tränade på deras gym först vid 9-tiden. Det är så otroligt skönt att vara igång med träningen igen. Har ju inte varit jätteduktig direkt över sommaren, så nu jädrans är det nya friska tag som gäller. Mår så ofantligt bra av det. 

Motonscyklar med utsikt över Zinkens idrottsplats där skolbarn hoppar längd för glatta livet.	Har precis cyklat 3½ km och ska ge mig på maskinerna nu.

Efter träningen var det dags för akupunktur och TENS igen. Alltså jag måste lägga in önskemål om akupunktur till förlossningen. Det har en enorm avslappnande effekt på mig. Sjukgymnasten sa också att eftersom jag fått akupunktur så mycket är min kropp van vid det och får därmed mycket bättre effekt. När vi var klara promenerade jag bort mot Medborgarplatsen där jag skulle möta upp Malin och min gudson Alvin. 

Vi promenerade Götgatan upp mot Oliwer Twist där vi skulle äta lunch. Vi hade det så mysigt, pratade och larvade oss som vanligt. 

Sen gick vi till Björns Trädgård så Alvin fick leka lite medan Malin och jag satt och njöt av solen och pratade massor. Promenerade sen vidare mot Skanstull och Ringen där vi kollade på leksaker och skor till Alvin. Vi fnös åt utbudet i leksaksaffären, det är nästan 90 % skit de säljer. Usel kvalitet till ockerpriser.

Mamma, mamma jag vill ha en Mega Bloks plasma drake..??!! Man fattar ju inte ens vad det är för något...

Ett par gympaskor blev det i alla fall.

Var trött som en gnu när jag kom hem. La mig på soffan för att vila innan Aleaxandra skulle dyka upp med plommonkompotten som hon gjort till mig. Hann knappt lägga mig så ringer det på dörren. Det var rörmokaren. Sen vi flyttade hit har vi haft problem med att det tar hundra år innan det kommer varmvatten. Först nu pga av att en granne längst ner varit på fastighetskötaren och tjatat om problemet så mycket, har de äntligen fått eld i baken. Det har då visat sig att det är vår vattenblandare i badkaret som är boven i dramat (woops). Men den fanns här när vi flyttade in så vi är i alla fall oskyldiga till den. Men den ska bytas på torsdag, yaaayyy. Då blir det kanske äntligen ordning på torpet. Så fort han gått gick det inte mer än 10 minuter så ringer det återigen på dörren. Öppnade utan att kolla i kikhålet, säkert Alexandra. Nähä, då lyckas en säljare från LUX (rengöring, dammsugning mm) ta sig in i lägenheten (jävligt skicklig om man lyckas ta sig förbi mig, surkärringen nummer ett!) Han babblade på och var så satans trevlig. Jag stod och vägde på benen, de värkte, ville bara få vila nån jäkla gång. Han frågade om han fick demonstrera lite snabbt, två minuter skulle det ta. Ehh....jag väntar besök sa jag. Men han skulle bara ner till bilen och hämta lite grejer. Men vafan tänkte jag, ska han hämta massa prylar, huuuuur ska jag bli aaaav med honom!!! Han står i hallen och tar på sig skorna. Då besvaras mina böner, för i samma sekund ringer det på dörren. Det var Alexandra!!! Jag ville kasta mig runt halsen på henne av tacksamhet. Säljaren sa att han inte skulle störa mer nu när mitt besök kom, sen sträckte han fram handen och skulle hälsa på Alexandra. Vem var det där, frågade hon när vi stängt dörren, trodde det var en polare till mig. Haha, en säljare. Åh jösses.

Hon kom som en räddande ängel och hade med sig världens godaste plommonkompott som jag gladeligen ska göda min mage med hihi. Tack vännen, jag ringer när den är slut så du kan komma med ny burk;o)

Nu kom min trötta man hem från jobbet, vi ska äta och se på film.

Pusselikram allesammans.

Lugnet börjar lägra sig i mig igen. Gårdagen ägnades åt hemmaaktiviteter i min egen takt. Rensade ur alla bokhyllor, då de ska flyttas till ett annat rum. På kvällen borrade Magnus hål genom väggen där vi ska dra igenom kablar mellan rummen så de inte ligger och skräpar utmed väggarna. Sen ska kablarna in i snygga lister så de inte syns alls.

Känner mer och mer av smärta i ljumskarna och ringde min sjukgumnast igår som jag gick hos under våren och försommaren. Hon misstänkte, precis som jag, foglossning men ville så klart kolla mig först. Fick en tid redan idag på morgonen. På kvällen igår efter borrandet åkte vi och storhandlade på Coop. Jag tog korta steg och kände mig som tagen ur en kinesisk gammal film där kvinnorna går fram i snäva kjolar. Väl hemma var det lite upplägg inför fixet med våra rum hemma innan det var dags att lägga huvudet på kudden. Vaknade flera gånger under natten när jag ska vända mig pga värken. Så det var med stor glädje jag i morse åkte iväg till min sjukgymnast. Hon hjälpte mig så bra i våras så jag kände stort hopp om att få hjälp igen. Hon började med att titta och klämma kring bäckenet. Ibland kändes ingenting och ibland gjorde det ont. Fick ligga på sidan varpå hon satte akupunkturnålar i ljumskarna och på blygdbenet (talar inte om vart det sitter, det får ni minsann googla) Trodde det skulle göra apont, men det kändes knappt. Fick även en nål mitt på huvudet. Hon sa att man kan få det under förlossningen som hjälp till att slappna av. Hon satte även fyra TENS-kuddar utmed ljumskarna. Sen var det som att trycka på en knapp, blev behagligt sömnig och jag protesterade lite när hon kom för att ta bort allt efter 30 minuter, ville ligga där hela dagen.

Efter behandligen gick jag in i träningslokalen och körde igenom mitt träningsprogram. Var otroligt skönt att få träna igen med alla maskiner. Cykla är också toppen vid foglossning så det gjorde jag en stund som uppvärmning. Har fått fyra nya tider i två veckor framöver för behandling.

Sjukgymnasten frågade även hur jag mådde och jag förklarade att ryggen är bättre och att jag tränat ganska bra. Berättade även om min otrevliga måndag angående Lilla Stjärnans vikt mm. Hon sa att det är en sådan enorm fixering kring vad bebisar väger. Hon hade varit i Frankrike under semestern och då hon jobbar med gravida varje dag var hon intresserad av att veta hur det går till i Frankrike. Då fick hon bland annat veta att normalvikten vid en födesl i Frankrike är 2900 gram! Här i Sverige är den 3500 gram. Det skiljer alltså 600 gram på våra två länders normalkurvor. Så hade jag bott i Frankrike hade jag varit fullkomligt normal med andra ord. Det gjorde ändå stor effekt på mig att höra det. Kände mig lättare i sinnet när jag gick därifrån. Gravid för första gången så har jag inte direkt tänkt på sådana här saker innan, allt är så nytt och skrämmande och härligt på samma gång. Men åh va glad jag ändå blev av att höra att 2900 gram räknas som alldeles "normalt" någon annanstans. Tänk att vi är så fixerade vid att vara så normala, att följa med strömmen, inte sticka ut på något sätt. Om någon säger: " det är så normalt" inger det oftast en trygghet hos folk.

Men egentligen är det inte det "normala" som jag går och funderar på. Utan det faktum att Lilla Stjärna fortsätter att växa enligt SIN kurva. DET är det viktigaste och det svaret får vi som sagt vänta på i 11 dagar till. Igårkväll när vi skulle sova frågade Magnus mig om jag tror att Stjärnan fortsätter att växa bra. Svarade att det trodde jag. - Jag med, sa han. Sen hade han ett litet enskilt samtal med Lilla Stjärnan och lyssnade på magen innan vi försvann in i sömnens härliga värld.

Dagen började med besök hos min hudterapeut för lite vaxning och babbel. Är lite mer smärtkänslig nu när jag är gravid, är väl för att blodkärlen är lite mer ytliga numera. Så jag kved lite idag. Lilla Stjärnan boffade och lugnade sin mor, att det var väl inte så farligt;o) Sen bar det av till Ica Maxi i Haninge för att veckohandla. Magnus har bestämt sig för att testa kosten LCHF (Low Carb High Fat) i kombination med träning ungefär varannan dag. Min mamma kör den kosten och mår jättebra. Min vän Fias föräldrar har kört den i över ett år och kan inte tänka sig att gå tillbaka till "vanlig" kost igen. Så nu vill Magnus testa. Då kolhydrater hindrar fettförbränningen medan fett bränner fett så är det definitivt värt att testa. Han kommer framförallt ta bort alla spannmål såsom, pasta, bröd och även ris och potatis. Jag kommer äta samma mat men lägga till pasta, potatis och bröd, så kan jag prova LCHF efter att graviditet och amning är klart. Det ska bli spännande att se om det fungerar för min man. Och vem tusan gillar inte grädde, hihi.

På Ica Maxi blev det ganska många kilo att släpa hem, fick vila på varje trappavsatts när jag kom hem och skulle kånka upp allt för trapporna. Lassade in i kyl och frys, åt lite och sen la jag mig på soffan för att läsa och slumra i en timme. Det var skönt ska ni veta. Kände inget konstigt av att bära mer än att jag blev trött, tror inte det är så farligt. Bara man lyssnar till sin kropp och vilar så fort man känner att det behövs.

Sen satte jag igång att laga en gratäng bestående av nötfärs, lök, vitlök, champinjoner, squash och bacon med grädde i äggstanningen. Utanför öste regnet ner samtidigt som åskan brakade loss för fullt, riktigt mysigt faktiskt. Maten blev fasligt god måste jag säga. Fyra matlådor blev det:o) Drällde lite på golvet och köket såg ut som ett allmänt slagfält. Suckade djupt och satte igång att röja efter maten. Upp med stolarna på bordet, dammsög och våttorkade golvet. Det gjorde susen, ett nytt kök bara så där. Sen stöp jag i soffan igen tills Magnus kom hem. Kände mig som en tvättäkta husmor. Som sagt gravid vid spisen, det är väl där man hör hemma, hahaha.

Vet inte vad som hänt. Ni som känner mig vet att jag kollar väldigt mycket på TV. Men nu kan det gå dagar och den knäpps inte ens på även om jag är själv hemma och för tillfället kanske är sysslolös. Vad kan detta mystiska bero på?? Har inget behov alls av att se på nåt. Igår när jag vek tvätt kollade jag dock på Lyxfällan, bara för att ha något att glo på då tvättvikning är så vansinnigt tråkigt. Men sen kom Magnus hem från joggingrundan och då satte vi oss i soffan och pratade framtidsdrömmar istället. Magnus sa åt mig att slänga upp fötterna på hans ben. Jag gjorde som han sa. Döm om min glädjechock när han började massera mina ömma fötter. Jag ville gråta av lycka så ljuvligt det var. Det kan jag definitivt vänja mig vid varje kväll! Sen satt vi där skavfötters i soffan och pratade om framtiden och våra drömmar, samtidigt som han tog hand om mina trötta fötter.

Ve och fasa. Igår när Magnus kom hem efter jobbet bestämde vi oss för att ta en promenad. Magnus tänkte då samtidigt passa på att intervallträna. Jogga, gå och springa satan korta intervaller. Vi gav oss iväg och jag kände redan efter en kort stund att det gjorde lite ont i mina ljumskar. Ni vet när man står i en dörrpost och pressar armarna emot dörrposten en stund, kliver fram. Då känns det som att armarna vill flyga uppåt. Så kändes mina ben. De ville utåt och jag kände det som att jag måste pressa dem inåt för att gå normalt. Då säger min söta man när jag berättar det att jag sen en tid tillbaka har börjat vagga som en anka när jag går. Men va fasen, sa jag. Vet ju att man ska undvika att vagga fram som gravid också går jag och gör det i alla fall. Ansträngde mig till max att gå normalt.

- Nu då!!! Nu går jag väl normalt?

- Ja, nu går du rakt, sa Magnus.

Fortsatte så och det kändes faktiskt bättre då än när jag (omedvetet) vaggade fram. Stannade med tidtagaruret för att ta tid när Magnus sprang 100 m, mellan 4 lyktstolpar. Jisses, va snabb han var. Andra motionärer som var ute på gångbanan såg halvt skrämda ut. Först står Magnus och hänger vid en lyktstolpe och värmer upp lite. Hans gravida fru står 4 stoplar därifrån och vrålar:

-ÄR DU BEREDD?

Tummen upp. Jag fäktar med ena armen och han drar iväg som ett spjut. En man som var ute med hunden trodde nog att Magnus skulle både råna honom och kidnappa hunden.

Vi var ute en timme. Det var underbart att få röra på sig. Fick vid ett tillfälle stanna abrubt och slänga mig ner på en bänk, då Lilla Stjärnan fick för sig att göra en karatespark på blåsan. Risken var stor för en olycka i södra Thailand om jag säger så.

Hade lite mer ont i ljumskarna när jag kom hem. Även under natten har det varit besvärligt. Vaknade varje gång jag skulle vända mig. Vi tror båda två att trycket från magen är så stort nu att det belastar den delen. För det känns inte som att det är bäckenet som värker. Mer som träningsvärk.

Det gör lite ont idag också, men inte så farligt. Blir i alla fall ingen promenad idag.

Mamma ringde på förmiddagen och sa att nu har hon bokat tågbiljett till Stockholm den 15 oktober, så det är bäst att jag kniper till dess. Hon fick tag på en 1:a klass biljett för ca 200 kr inklusive frukost. Så det är ju inga stora pengar om nu måste boka om till ett tidigare datum eller ta bilen med Jan. Eftersom min mor bor så långt bort kan hon inte som alla andra i min och Magnus familj komma farande på kortare varsel. Måste liksom planera lite mer. Och skulle det dra ut på tiden kan hon ju passa på att hänga med resten av familjen Hedenhös i Roslagen, hihi. Känns i alla fall bra att det är bokat. Vill ju så klart även ha min mamma i närheten när jag ska genomföra den största prestationen någonsin i mitt liv.

Mormor ligger på sjukhus igen. Har pratat med henne både igår och idag. Hon får baske mig hålla sig på benen ett bra tag till. Skrämmas på det där viset. Men idag var hon piggare och får nog komma hem i slutet på veckan. Min moster Eva ska dit idag och hälsa på. Har även pratat med Britt-Inger, min andra moster. Glömde lite grejer i Falkenberg och de tog hem det till sig. Åker dit nästa vecka, hälsar på och hämtar mina saker.

Nu är jag äntligen ikapp med all tvätt, har nog kört ca 7 maskiner sen vi kom hem. Sista är i nu, jihoo!

Sakta men säkert har jag kommit tillbaka till den glada vardagen igen. Skrattet är nära fär det mesta, jag fnissar som en tonåring åt allting, åh vad det är härligt. Det är sån jag är och ska vara.

Tog en promenad med min Ipod idag och lyssnade på Beyonce och ville nästan ställa mig och dansa mitt i villaområdet och sjunga ut för full hals....men jag behärskade mig. Får skylla på att jag inte vill göra Stjärnan åksjuk.....och lomhörd;o) Passerade en hästtransport med öppen baklucka. Min hästradar gick på hövarv när jag synade av min omgivning. Och lite längre fram i en dunge stod det två små shettisar. Det var ponnyridning för små telingar. Alltså barnen var max 4 år gamla, de stod prydligt och tålmodigt på rad i galonisar och sträckte på sina små halsar för att se när pollarna kom tillbaka. Herregud, jag minns när jag stod på kö på Skansen och hur fantastikst det var att efter lång kötid utan den minsta klagan få kliva upp på hästryggen.

En vacker dag vill jag ha en liten hästgård med tillhörande häst. Bara för det blir jag påmind om underbara Lucas som jag fortfarande saknar.

Min vackra Lucas som jag var medryttare på. Han har världens bästa ägare, Satu. Saknar dem båda. Visst är han vacker.

Den här goa mulen har fått många pussar.

Lite storleksskillnad. Det är inte en elefant och en myra.

Det är Ardennern Casper och minishettisen Bebban som

står och konfererar. Det är Satus två andra hästar.

Det var lite bakåtkast i minnesbanken det. Efter min rogivande promenad kom jag hem, slängde på webradion och körde mitt träningsprogram. Mot slutet kom lite små sammandragningar, då avbröt jag och stretchade istället. Blir inte rädd när de kommer, utan håller med Mia att det känns bra. Då vet man att livmodern också tränar:o)

Imorgon bär det av till Strängnäs för att kolla bilar, håll tummarna att vi slipper ta tåget hem;o)